“You wake up every morning to fight the same demons that left you so tired the night before, and that, my love is bravery”

“Det var fel! Det var inte rättvist! Du har rätt till att känna sorg över att du blev utsatt! Du har rätt till att känna dig ledsen, arg och besviken över att ingen fanns där för dig eller satte stopp för det! Det är inte ditt fel!”

Att få höra de orden, jag tror att det förändrade en hel del. Mitt lilla jag blev bekräftat för första gången. I hela mitt liv har mina känslor och tankar varit “fel” enligt andra och samhället. Att jag bara skulle “rycka upp mig” och inte vara ledsen. Därför tillät jag mig själv heller aldrig vara det.

Min historia är lång och jag har varit med om mycket som än idag påverkar mig.

Min kropp säger att jag måste lugna ner mig. Allt sätter sig även fysiskt. Kroppen minns. Platser, personer, dofter, ljud och beröring kan trigga igång panikångest och bilder som spelas upp i mitt huvud.

“You wake up every morning to fight the same demons that left you so tired the night before, and that, my love is bravery”

Jag vet inte vem jag är. Jag är inte den jag var och jag vet inte vem jag kommer bli. Men att leva i det förflutna är ett mentalt fängelse fyllt med mycket rädsla, skam, sorg och ilska. Jag kan inte fly från det som är i mig men jag vill inte vara där. Alla år av smärta, lidande och att inte känna mig trygg får mig att ställa frågan: varför ska jag fortsätta? Kan det verkligen vara annorlunda?

För snart ett år sedan fick jag min autism-diagnos och sedan dess har pusselbitar fallit på plats. Det är detta jag gått och undrat i hela mitt liv. Alltid har det känts som jag väntat på någonting. Nu vet jag. Känslor som överlag är obehagliga, övermäktiga och svåra att uttrycka när man inte vet hur man ska göra det, relationer som är svåra att hantera och veta vad som är ens tagande och givande. Jag är känslig, väldigt känslig. Jag kan inte hjälpa att vissa personer blir extremt viktiga för mig och om dem försvinner så tar det väldigt lång tid för mig att bearbeta. Det märks på en person när den verkligen försöker förstå och vill hjälpa. Ganska fint men det kan samtidigt vara frustrerande när man inte riktigt vågar släppa personen nära inpå.

Nu står jag vid ett vägskäl. Försöker göra ett val. De som kallar sig för “vuxna” knuffar mig omedvetet åt det ena hållet. Här står jag själv och ingen lyckas behålla min tillit, men det är väl så det ska vara. Eller? Samhället är så jäkla sjukt och många av oss som mår psykisk dåligt, får verkligen inte den rätta hjälpen som vi skulle behöva. Allting handlar om pengar. Okej, men då får man välja att prioritera lite… Lyssna på oss. Både barn och vuxna.

Ofta får jag höra andra säga “Jag förstår”. Men faktum är att du inte kan veta hur det är om du själv aldrig har upplevt det.

Jag själv har på något sätt behövt bestämma mig för att jag ska ta mig ut på andra sidan i denna mörka tunneln, oavsett hur fruktansvärt det är. Men jag behöver hjälp, jag klarar det inte på egen hand. Idag har jag kommit långt, men jag känner att jag har en bra bit kvar och det är okej att vara rädd.

Livet kommer att passera om man inte gör något åt det, om man inte gör det man egentligen vill göra. Ofta tänker jag att det inte spelar någon roll, för livet är ingenting för mig. Men samtidigt tänker jag att det finns en mening med att jag fortfarande är vid liv, jag behöver bara hitta vad det är för något.

Allt blir inte bättre över en natt. Ibland behöver man jobba för det och som jag, bearbeta för att det ska leda till frihet och det bättre.

Jag är där jag ska vara. Det är meningen att jag ska vara här. Andas. Ge det tid. Stå ut. Fortsätt andas.

Det krävs mer kunskap om psykisk ohälsa och allt det som känns skamligt. För det ska inte behöva kännas så. Inte för någon.

Att försöka se det bra i det dåliga. Inte lätt. Finns kanske inte alltid. Men när det finns kan det göra så mycket för att få en att hålla ut.

Skatboet, lägergården hos Tilia, destinationen som förändrade mitt liv. Vad ska jag säga när det inte finns några ord för det jag känner? Alla människor jag mött, så fina. Bara så himla fantastiskt underbara själar.

På mitt första sommarläger med Tilia minns jag att jag efteråt skrev:

“Tack för att ni alla gav mig en mening att fortsätta kämpa”

– och det var verkligen så. Det var ord som kom rakt från hjärtat.

Tilia hade nu 6 års jubileum. Annso, en av ledarna, utan henne hade jag inte varit här idag. När hon sa till mig att hon och dem kommer finnas kvar för mig, då kände jag verkligen att hon menade det, på riktigt. Hon går bredvid mig, finns hos mig hela tiden och det hade inte kunnat vara bättre. Själarna som jag mött inom Tilia har hjälpt och stöttat mig så otroligt mycket bara genom att vara där, att finnas. Tillsammans skapas så mycket kärlek, värme, förståelse, tillit och det är inte mycket som kan slå det. 

/Carro

Detta är ett gästblogginlägg publicerat här hos Tilia där åsikterna som uttrycks är undertecknads. Tilia är en ideell organisation, alltid tillgängliga för stöd inom 24 timmar för dig som är ung som känner att du behöver oss. <3