“Vi behöver inte göra det som förväntas av oss, inte ens om det handlar om att bli överlycklig inför våren”

Äntligen vår! Dagarna blir längre, knopparna spricker, orken återvänder och livet känns orimligt lätt.

Eller?

Det är väl så vi ska känna inför våren? För det är det alla andra gör. Visst? Det är ju det här som vi längtat efter hela vintern. Kanske särskilt mycket den här gången. Vintern har varit så lång. Så kall. Så mörk. Den som inte blir överlycklig måste det vara något fel på, minst sagt.

Eller?

Nej. Faktiskt inte. Vissa av oss blir alldeles matta när solen börjar skina hela dagarna. Men det verkar lite knepigt, så istället gör vi det vi borde och kanske mindre av vad vi vill. För vi ska ju vara peppiga och pigga, alla andra är det. Eller hur? Trots att vi vet att lyssna på det som känns i maggropen kan vara något av det viktigaste vi kan göra.

Jag vet inte om du är som jag, men jag kan behöva tala vett med mig själv ibland. Och av någon anledning lyssnar jag särskilt bra på siffror och forskning. Sånt som experter säger. Därför känns det tryggt att sömnforskare menar att det för vissa av oss är svårt att hänga med när solen börjar skina. Vår inre klocka hinner inte med när dygnen blir så mycket ljusare på en gång. Det gör att vi kan känna oss extra trötta både fysiskt och psykiskt. En del blir till och med deprimerade. Det är samma mekanismer som spelar in på hösten när det blir mörkt.

För egen del betyder det inte att jag inte blir glad för att solen lyser starkt igen. Jag älskar det, precis som jag älskar alla årstider. Men våren gör att jag kan ha svårt att ta det lugnt.

Som häromdagen: jag var jättetrött, alltså verkligen jättetrött. Med en utmattning i ryggsäcken vet jag mycket väl vad min kropp säger till mig. Den säger vila, minst möjliga ansträngning, du har gjort för mycket dagarna innan. Men solen sken starkt på himlen. Så vad gör jag? Jo, jag börjar förhandla med mig själv. En promenad kanske? Träffa någon? En promenad åtminstone!

Sagt och gjort. En rask promenad var det som blev eftersom det var det enda rätta, så som alla andra gör en solig dag. Efter det lite handling på ett storköp, med massor av andra människor. Väl hemma började jag rensa i garderoben av rena farten.

En stund senare kraschade jag i soffan. Helt slut. Vid det här laget hade huvudet hängt på också, för så funkar det för mig. När all kraft är utom räckhåll så börjar huvudet mala. Berätta om saker som är fel, sånt som är jobbigt, något jag borde älta. Det är som att hjärnan vill hitta lite ångest att peta i.

Jag blev kvar i soffan någon timme, vad jag sysselsatte mig med där är oklart. Framåt kvällen började det kännas bättre igen, både i kropp, huvud och själ.

När solen skinit varje dag i flera veckor längtar jag efter molnen. Att få sitta inne. Vila. För man får ju faktiskt inte titta på tv eller ligga i sängen och läsa när solen skiner som aldrig förr utanför fönstret. Tänk om jag missar det.

Så det är bara att konstatera, när solen lyser har jag svårare att hitta balansen som jag behöver för att jag ska må bra. Lösningen den här dagen hade kanske varit att sitta på balkongen i solen, eller gå en kort, kort promenad. Inte en rask på en och en halv timme. Och kanske hade jag inte behövt handla, något skulle jag väl kunna skaka fram hemma i skåpen.

Det kan vara svårt att hushålla med energin. Kanske behöver vi ligga inne ibland. Vi behöver inte göra det som förväntas av oss, inte ens om det handlar om att bli överlycklig inför våren. För inte ens alla andra blir det. Det finns det forskare som säger.

Och om du är som jag som känner att du ändå vill njuta av vår och sol och värme så mycket att du inte har vett nog att ta det lugnt emellan åt så får vi tänka på det som en klok person sa till mig nyss: vi får hoppas att det regnar lite också.

/Maria

Detta är ett blogginlägg från en av våra volontärer i chatten. Om du vill kan du läsa mer om Maria och resten av vårt fina team här.