Utanförskap – Tilia

Utanförskap

En berättelse från en person som upplevt utanförskap

Jag hör läraren avsluta lektionen och stolarna skrapa mot golvet. Sorlet av röster från mina klasskompisar stiger och stiger när vi lämnar klassrummet och väller ut i korridoren. Jag går ett halvt steg bakom de andra, lyssnar lite på vad de säger, men är inne i min egen värld i huvudet.

Hela tiden är jag ett halvt steg bakom dem, ser till att nicka när någon vänder blicken mot mig för att få bekräftelse vad hen just sagt. De tror jag är med i samtalet, och det är ingen som reagerar när jag sätter mig med dem vid bordet i matsalen. Ingen utom jag. Inombords skaver det, rycker till, när jag nästan ser mig själv från ovan sitta i den här gemenskapen, med den här gruppen av elever jag har gått med i samma klass i flera år, och känner att jag helst vill vara någon annanstans.

Jag hör dem prata om vad som hände i helgen. Någon pratar om en fest, en annan om en familjeaktivitet, och en tredje föreslår att hela gänget ska göra något tillsammans. Alla ler och nickar, idéerna haglar och blandas med skratt.

Jag vill inte. Jag tycker inte det är roligt att göra något av det de föreslår. Men jag nickar, håller med och säger att det ska bli kul.

Det känns hela tiden som att jag är ett halvt steg bakom, ett halvt steg bort från deras gemenskap, trots att jag är mitt i. Jag ser ofta mig nästan som från ovan, och undrar varför jag är med dem, när vi inte har något gemensamt. Jag förstår inte vad de menar när de refererar till serier, filmer och annat jag verkligen inte har koll på. Jag skrattar alltid en sekund senare än de andra. Jag försöker att inte visa att det gör ont när de inte hakar på mina samtal och frågor, om sådant som jag bryr mig om.

Tillslut märker de att jag inte förstår skämten, att jag inte är lika entusiastisk som dem, att jag kommer med konstiga kommentarer som ingen av dem tycker passar in, att jag inte tycker att det är roliga saker de planerar. Tillslut slutar de försöka inkludera mig och fortsätter precis som de alltid gjort, men utan att söka den där bekräftande nicken från mig, eller invänta mitt skratt innan de går vidare till nästa ämne.

Jag känner mig fel, utanför, och undrar om jag borde ansträngt mig mer. Om jag borde se alla serier de pratar om, lyssna på den där artisten, eller följa med på alla fester. Jag undrar om jag borde sluta hålla på med min sport, den jag älskar och ingen förstår för att den inte är särskilt vanlig, sluta lyssna på musiken som berör mig för att den inte finns på topplistorna, sluta klä mig i de kläderna som ändå är så jag och istället köpa dem från samma ställen som alla andra. Bara för att platsa in, bli en i gänget igen. Spola tillbaka tiden till innan de insåg att jag var ett halvt steg bakom dem. Jag vill inte vara fel, men att försöka platsa in känns bara ännu mer fel. Det känns som ni vet en sån där leksak för barn, när de ska få ner en kub i ett fyrkantigt hål, en boll i ett cirkelformat hål  och så vidare. Det känns som att jag hela tiden är en boll som ska ner i det fyrkantiga hålet, men det går inte. Jag är inte “fyrkantig” nog.


Känner du igen dig i känslan?

Det var på något vis självklart egentligen, när jag väl kom fram till det. Det kändes fel, och när det känns fel kanske vi inte ska behöva tvinga det till att kännas rätt? Jag kände att jag inte platsade in med de andra i min klass, men att jag var tvungen till det och därför upplevde ett utanförskap. Hur mycket jag än försökte gick det inte att få ner bollen i hålet för kuben, och det är ju ganska rimligt när man tänker efter!

Jag vet inte hur alla ska göra, vad som funkar för alla andra, men för mig blev det tillslut bra. Jag försökte tänka att det inte gjorde något att jag inte kände en gemenskap med de andra i klassen. Varför måste jag det? Det är bara en slump att vi hamnade tillsammans, och en slump leder inte alltid till bästa matchen.

Jag tillät mig ha mindre kul i skolan, på rasterna och i matsalen, och fokuserade på att jag kände mig hemma i min sport, att jag på andra platser inte kände mig fel, där min boll fick ett cirkelformat hål att passa i.

Ibland kanske vi inte har en miljö vi känner att vi passar in i just här och nu, men det betyder inte att det inte finns en att hitta eller skapa.


Kanske några steg på vägen?

Vi tror inte så mycket på tips, råd och “så här ska du göra”-grejjer. Metoder och färdiga lösningar ger sällan svar för alla. Allmänna råd är ofta lika med ohållbart. Vi är alla individer. Men ibland behöver vi en liten hint om vart en kan börja att läsa och utforska. Här har vi därför listat några av våra favoriter för oss, som hur en kan tänka, förslag på böcker och poddar. Vi hoppas att de kan hjälpa dig som ytterligare pusselbitar på din resa.

Tidigare bloggat om utanförskap  hos Tilia

Ett symptom på samhällets oskrivna regler, ett manus du inte behöver skriva under


Behöver du stöd?

Kontakta oss på stod@foreningentilia.se eller logga in i vår chatt här på hemsidan, som är öppen 21 – 22:30 varje kväll! Det är flera av oss som sitter i chatten som känt oss utanför, på olika sätt. Om det innebär ett lidande, logga in hos oss. Vi kan tillsammans bolla olika alternativ för just dig att kunna hantera det du känner.


Text & bild:  © Föreningen Tilia

Text:  Skriven av en eller flera unga personer, som själv varit i ett utanförskap. Tycker du att något saknas på denna sida? Maila gärna oss och bidra du med: info@foreningentilia.se

Illustration: Jackie Stål