“När jag mår bra, då kommer jag att vara färdig”

I så många år trodde jag att när jag kom till en viss ålder skulle jag vara färdig. Eller när jag tog studenten. Eller när jag mådde bra. Hela tiden strävade jag efter att bli “färdig”. Färdig för mig då innebar nog att jag tänkte att jag skulle må bra alltid, att jag alltid skulle vara sprallig, glad, lycklig, och att jag ständigt skulle ha svar på tal, svar på alla frågor och veta allt. Ja, det låter ju som ganska höga krav, eller hur?

Jag tror tyvärr inte att jag är ensam om att ha hoppats på något bättre, och hur detta bättre ser ut är nog olika för alla, men för mig innebar det bland annat ovanstående.

Jag tror tyvärr inte att jag är ensam om att framförallt tänka att när jag mår bra, då kommer jag att vara färdig.

Färdig? Blir man någonsin det undrar jag idag?

Sedan jag blev av med min psykiska ohälsa så har jag verkligen inte blivit färdig, jag känner mig nog snarare mer “under konstruktion” än tidigare. Jag skulle absolut säga att jag mår bra idag, men att må bra är inget tillstånd för resten av livet, jag har dagar då jag mår riktigt dåligt, men även dagar då jag mår riktigt bra, och därimellan, där är det dagar som bara är dagar, som inte varken tunga eller helt magiskt fantastiska. Att må bra för mig, att inte lida av psykisk ohälsa, innebär inte ett konstant lyckorus, och om det är det man strävar efter (för att det faktiskt är den bilden vi kan få av sociala medier och samhället överlag) så kommer man nog aldrig känna att man når hela vägen fram.

Jag minns ett exempel jag sa till en kompis en gång, hen mådde dåligt men förstod inte varför “jag har ju mått så bra det senaste” var hens dilemma. Jag sa då att man kan jämföra den psykiska ohälsan med fysisk, du kan vara helt frisk, ha jättemycket energi och bara må super, men förr eller senare, eller hur? Vi vet att vi kommer bli sjuka någon gång, bara inte när eller i vilken utsträckning, och det är okej, kroppen kan behöva ladda om ibland. Det behöver psyket också.

Detta med att jag känner mig som mest “under konstruktion” nu, för mig innebär det att när jag mådde dåligt så varken orkade eller vågade jag utforska vem jag var, vad jag tyckte om att göra, eller vad jag mådde bra/mindre bra av. Jag ville inte ta reda på det för jag var rädd, och min ångest stod i vägen.

Idag utforskar jag livet, i både ljusa och mörkare stunder. Ibland har jag dagar då jag drar täcket över huvudet och gråter, samtidigt som jag har dagar då jag springer runt och typ skriksjunger överallt för att jag är så glad. Det är idag, när jag mår både bra och dåligt som jag kan utforska vad livet faktiskt är, vilket jag innan kände mig hindrad av pga min psykiska ohälsa, och jag är inte på långa vägar färdig. Men det stör mig inte, jag vet det, och jag tycker det är fint. Att så som jag är nu är inte ett konstant varande resten av livet, jag kommer upptäcka mer, lära känna mig själv och andra mer och allt kommer gå upp och ner likt en berg-ochdahlbana, men jag känner idag att jag sitter tryggt och säkert och det är inte lika tufft att hantera.

/Teresa

Detta är ett blogginlägg från en av våra fina volontärer. Teresa är engagerad i vår påverkande del av Tilia som är ute och föreläser och är med i olika sammanhang som ska göra vårt samhälle bättre.

Behöver du stöd? Läs mer här!