“Mobbning är vanligt, tyvärr, men det är ta mig tusan inte enkelt”

Mobbning. Idag vill jag prata om mobbning.

Det är sällan jag känner så, sällan jag skriver, pratar eller tänker på det. Ibland när jag pratar om det så märker jag hur mycket distans jag idag har till det. Men ibland då och då dyker det upp. Tex för några dagar sedan, jag satt och läste gamla anteckningar på min mobil och dator, och jag hittade ett dokument “hur jag ska bli omtyckt” (jag hade inte då ord för att det var mobbning jag var utsatt för, jag kände bara att jag inte var omtyckt och mådde väldigt dåligt), och det var 17 punkter, allt ifrån att ändra mitt fysiska utseende, personlighet och typ att jag skulle sola istället för att bada. 

Allt jag ville var att bli omtyckt, och de som var “populära” hade jag fått för mig solade mer än badade, kanske var det nyckeln?

Jag var 11 år och gjorde allt allt allt i min makt för att bryta spiralen, för att bryta känslan av att vara oönskad, oälskad och inte ens värd vatten.

Det är sällan jag känner såhär, det är sällan jag tänker tillbaka på lilla Teresa och känner att det är inte rättvist, varför behövde jag gå igenom detta?

Jag har bearbetat det jag var med om i skolan, och därför tänker jag snarare på hur orättvist det är för dem som blir utsatta idag, för dem som inte har möjlighet att bearbeta på det sättet jag gjort.

Jag fick världens finaste stöd, av en viss liten förening (kan jag mena tilia kanske?? 😉 ), och jag bollade, grät, tänkte, bollade lite till och tillslut stod jag där på andra sidan.

Så idag gör det inte längre ont att tänka på eller prata om, men jag är väldigt noga med en sak, ingen som inte blivit utsatt själv har rätt att uttala sig om hur det är.

Mobbning pratas om överallt, allt ifrån klassrum med 5:e klassare till i riksdagen, men även där pratas det OM mobbning, inte med de som själva vet (typ exakt som att det pratas om unga istället för med när det handlar om ungas psykiska hälsa). Ingen som inte gått igenom det vet hur det kan vara, vet hur överjävligt det är. Precis som att jag inte vet hur det är att tex hoppa fallskärm (jag vill inte nämna andra typer av psykiska besvär eller händelser man utsätts för, för att ingen ska känna sig exkluderad), för det har jag inte gjort.

Men jag har varit mobbad, och därför vill jag dela med mig av mina bästa råd, som hjälpte mig, till dig som idag är utsatt eller vill bearbeta det som hänt:

1. Låt dig känna det du känner. Inga känslor är rätt eller fel, varken ilska, sorg, glädje, förtvivlan, hopp. Inget är fel.

2. Prata om dina känslor, om folk fokuserar på händelser, försök att våga säga ifrån och säga att du behöver få prata om hur du mår, inte enbart hur många elaka kommentarer som sagts dagen innan.

3. Förminska inte dig själv, det du är med om är hemskt och fruktansvärt. Mobbning är vanligt, tyvärr, men det är ta mig tusan inte enkelt.

4. Låt det ta tid. Jag har gråtit massor, skrikit massor, dansat (mitt sätt att få ut känslor), rivit sönder papper, skrivit. Allt, det tar tid, det är jobbigt, men jag lovar dig. Det går att tänka tillbaka på det utan att må dåligt.

5. Tvinga inte dig själv att vara redo.

5:an känns extra viktig. Du kanske inte känner att du är redo att tex bearbeta, tvinga inte dig själv till det. Man blir nog aldrig helt 100 redo, men som en klok person i mitt liv brukar säga: tajmingen behöver liksom klaffa. Jämför dig inte med andra, du är inte sämre/bättre om du bearbetar, däremot kan det vara skönt för dig. Men man behöver tid, stöttning och en jäkla massa kärlek. Och det förtjänar du. För du är fantastisk. Vad än dina spöken, både i huvudet och i verkligheten säger.

Det finns något annat, och tro mig, du kommer dit. När du är redo. Och tilia finns här då, okej? Vi är redo att ta emot din hand.

/Teresa

Detta är ett blogginlägg från en av våra fina volontärer. Teresa är engagerad i vår påverkande del av Tilia som är ute och föreläser och är med i olika sammanhang som ska göra vårt samhälle bättre.

Behöver du stöd? Läs mer här!