“Midsommar, eller bara fredagen den 22 juni?”

Midsommar närmar sig, och trots att jag redan har den dagen inplanerad finns en liten, olustig känsla där i magen. Den väcks vid bara ordet ”midsommar”, precis som den gör när valborg och nyårsafton kommer på tal. De där högtiderna som jag som liten alltid spenderade uteslutande med min familj, men som i takt med att jag blev äldre förväntades spendera med vänner.

Jag har under en väldigt lång tid varit expert på att trycka ner mig själv, särskilt kring allt som har med socialt umgänge att göra. Dessa ”högtider” har varit guldgruvan till självkritikern inombords, så när de i min klass lämnade familjernas firande lämnade jag uppskattningen till dessa dagar.

Det kändes som att jag var tvungen att ha en helt fantastisk midsommar med vänner, en sån som syns överallt i flödet, och om jag inte kunde lägga ut min bild på det perfekta, så skulle andra döma mig. Den rädslan ökade bara olustkänslan inför dagen.

För vill vi alla inte bara bli omtyckta, uppskattade och på något orimligt, ologiskt vis också accepterade? Det ligger nog djupt inne i oss som människor, att få känna tillhörighet och därmed också att någon tycker om en. Vi är ju ändå flockdjur. Problemet, vad jag tror, ligger i att vi allt för ofta söker detta från en utomstående källa – vi söker efter andra att tycka om, uppskatta och acceptera oss (ofta för banala småsaker!) istället för att försöka känna det inifrån oss själva.

Mina komplicerade känslor till midsommar beror mycket på att jag oroar mig för vad andra kanske tycker och tänker. Personer som inte vet hela bilden, som inte vet hur jag tänker eller känner. Men jag vet ju det. Jag vet vad jag tycker om, hur det känns inombords – och det är allt som betyder något egentligen! Vad jag vill göra, vad jag väljer att göra en dag, oavsett om det är midsommar, julafton, en tisdag eller fredagen den 13:e.

Jag är trött på att oroa mig för vad andra kanske tycker. Ingen markerad dag i almanackan ska få ändra det igen. Aldrig någonsin. Midsommar ÄR bara en fredag. Ett dygn med 24 timmar, precis som alla andra. Vi får göra vad vi vill. Oavsett om det inkluderar dans runt en blomsterklädd stång eller en chipsskål med film i ett tyst sovrum. Allt är okej. Jag lovar.

 

/Jackie

Detta är ett blogginlägg från en av våra volontärer. Jackie är bland annat engagerad i vår påverkande del av Tilia samt  chatten. Om du vill kan du läsa mer om Jackie och resten av vårt fina chatt-team här.