“Känslig för mig handlar om att jag har nära till mina känslor”

Att acceptera delar av oss som kanske inte är lika “accepterade” i dagens samhälle är svårt. Jag syftar främst på känslor, tankar och beteendemönster som anses vara negativa.

Vi lever i ett väldigt kallt och ganska så, enligt mig, trångsynt samhälle. Vi lever i en värld där bara det bästa är tillräckligt bra och nåde dig om du inte är ute varenda timma med sol, är lycklig hela våren och går på fester på valborg. Fungerar det verkligen såhär?

Diskussionen har startats, det pratas om att livet som visas upp på sociala medier inte är det livet man faktiskt lever, ingen är lycklig hela hela tiden. Men det visar vi inte upp på samma sätt, för det är inte accepterat på samma sätt.

Min känsla är att negativa, jobbiga och svårare känslor inte riktigt passar in i vårt fyrkantiga samhälle. Att känslor såsom ångest, oro och nedstämdhet inte får ha sin plats.

Jag har ångest ibland, har jag allt för mycket runt om mig kan jag ibland få panikångest, det är en del av mig.

Jag säger inte att jag ÄR min ångest, men det är en DEL AV mig. För mig är det stor skillnad.

Så länge jag kan minnas har jag levt med det som jag själv kallar “min känslighet”, känslig är för mig inte något negativt laddat ord som det var förut, känslig för mig handlar om att jag har nära till mina känslor, på gott och ont. Och jag tror att alla har denna känslighet, i större eller mindre utsträckning, men man stänger den liksom inom sig, för det är inte “rätt”.

Jag har accepterat och blivit så mycket vän jag kan bli med att jag nog aldrig kommer bli helt och hållet fri ifrån ångest och panikattacker. Vilket brukar skapa reaktioner som “nej men säg inte så” eller “var inte så negativ, klart det kommer försvinna helt”.

Men för mig, som är en person som ständigt strävat efter det “perfeka”, efter det som är så “rätt” som möjligt i dagens samhälle, så är det just detta, att bli sams med tanken på att min känslighet alltid kommer finnas med mig, ett så stort steg i rätt riktning och något av det bästa jag kunde göra för mig själv.

Jag säger detta för att det betyder att jag inte ska se en panikattack om 10 år som ett nederlag, som ett steg bakåt, utan ett tecken på att jag behöver sakta ner i min vardag. Att jag säger att jag alltid kommer få leva med panikångest eller ångest menas inte att jag kommer ha det varje dag, men att jag måste vara extra noga med att ta hand om mig själv så att jag inte hamnar där, för att det alltid finns med mig. Ibland med längre uppehåll och ibland med kortare. Detta är något som hjälpt mig otroligt mycket. För om jag säger tänk INTE på en GUL ELEFANT, hur många av er såg en gul elefant? För mig blev det samma sak med ångesten, när jag ständigt tänkte att jag inte fick få det, då fick jag det. Men när jag istället började acceptera att det finns med mig, ja, då blev det lättare.

Det som är viktigt att säga är att detta var något som funkade och funkar för mig, ett förhållningssätt till mig själv och till livet som ger mig lite mer ro i ett hektiskt samhälle. Men det är inget fel i att göra tvärtemot vad jag gjort, det är inte fel att göra precis som jag heller. Alla är olika, och det är det som är så häftigt (och ibland svårt), man måste liksom prova sig fram. Men nästa gång någon säger att “ja, jag har (vad det nu än må vara)”, så vifta inte bort det, säg inte att det är dåligt. Ångest är inte något kul eller roligt, men det blir inte lättare eller mer skojigt för att alla andra talar om hur fel det är. Man ska inte sträva mot att ha ångest, men att ständigt sträva ifrån sina känslor tror jag, personligen, kan bli väldigt kontraproduktivt. Det viktigaste är att ta hand om sig själv, så gott det bara går.

/Teresa

Detta är ett blogginlägg från en av våra fina volontärer. Teresa är engagerad i vår påverkande del av Tilia som är ute och föreläser och är med i olika sammanhang som ska göra vårt samhälle bättre.

Behöver du stöd? Läs mer här!