“Genom att tillfälligt döva smärtan på insidan flyr en det verkliga problemet.”

”Det är ett mönster här Hanna, du sticker så fort det blir jobbigt”,

minns de orden så tydligt, minns också hur hela jag frös till is. Jag var 18 år, och alla relationer och platser jag lämnat utan avslut hade jag varit tvungen till, jag hade gjort det som var bäst för mig i just den situationen. Ibland är flykt-beteende inte negativt, ibland behöver vi fly för att komma bort från en destruktiv eller farlig situation. Det är biologiskt och det är något som vi ska vara glada att vi har inom oss, att vi flyr när faran kommer.

Jag tänker att det finns olika slags flykt. En som den jag beskrev ovan, där det är nödvändigt och en som i längden blir destruktiv. Det finns ett citat som säger: ”Running away from your problems is a race you will never win” på svenska ”Att springa från sina problem är ett lopp du aldrig kommer vinna”. Jag tycker det är klockrent, för att ju mer en försöker springa ifrån sina känslor ju mer känner vi dem. Tro mig jag har försökt, så många gånger.

Jag har ofta haft en väldigt stark känsla av att vilja komma bort från en känsla eller situation och direkt följt den. Antingen genom att gå ifrån situationen eller att faktiskt försöka ta mig så långt bort som möjligt från känslan, vilket inte går. Men jag försökte ändå. Tog en promenad, sprang när det inte funkade men upptäckte snabbt att flykten gav ångest eftersom att det inte tog bort känslan. Jag har också ofta använt destruktivitet som ett sätt att döva det som gör ont på insidan, och även det är ett flykt-beteende. För att genom att tillfälligt döva smärtan på insidan flyr en det verkliga problemet.

Hörde en gång meningen: Om en får huvudvärk på grund av stress och tar en värktablett skjuter en endast upp problemet och huvudvärken kommer komma tillbaka, men om en istället tar tag i stressen så behövs inga värktabletter.

Precis likadant var det med mitt självskadebeteende, jag flydde in i destruktivitet för att slippa känna allt som gjorde ont. Många gånger upplevde jag det som att jag inte hade något annat val, att destruktiviteten var min enda utväg, att det enda jag kunde var att hela tiden fly från alla känslor och tankar. Men när min samtalskontakt blev sjukskriven tvingades jag att känna, jag tvingades att hantera känslorna utan destruktiviteten och dagar blev till veckor och veckor till månader. Till slut insåg jag att känslor inte var farliga, att jag kunde känna mycket men ändå andas. Jag slutade fly, jag började istället ta hand om varje känsla, vårda den med omsorg. Genom att göra det fick jag en annan bild av känslor, idag tänker jag på känslor som något fint, jag är inte längre rädd för dem. Jag har slutat fly.

Många gånger kan det vara svårt att definiera vad som är ohälsosam flykt och vad som är hälsosam. Egentligen tror jag att det handlar om vad orsaken är, varför en flyr? Är det på grund av en känsla eller kanske en situation som inte är bra. Försök stanna upp i stunden och identifiera känslan, testa skriva ned allt som kommer upp. Det är inte lätt, men det kan vara en hjälp på vägen. Kom ihåg: Du är så modig, och våga lita på din magkänsla för den leder dig oftast rätt <3

 

/Hanna

Detta är ett gästblogginlägg publicerat här hos Tilia där åsikterna som uttrycks är undertecknads. Tilia är en ideell organisation, alltid tillgängliga för stöd inom 24 timmar för dig som är ung som känner att du behöver oss. <3