” Jag trodde aldrig att jag skulle tycka om mig själv, än mindre känna kärlek till den jag är”

Det är svårt att alltid veta vem en är, svårt att hålla fast vid en stadig bild. För självbilden förändras, ibland från timme till timme och ibland från dag till dag. Jag tänker att vi har en grundbild, delar som är mer ständiga, som egentligen alltid är hur vi ser på oss. Delar som kan förändras men som gör det under längre tid. Men sen tänker jag att det finns andra delar som förändras oftare, mer lösa delar. Jag tror att när självkänslan blir stadig, blir också självbilden mer ständig. Fler delar stannar i långa perioder, eller alltid.

Jag har aldrig haft en bra självkänsla, när det hänt saker eller människor sagt något dumt till mig så har jag fallit rätt ned. Direkt börjat trycka ned mig själv och fastnat i tanken om hur värdelös jag är. För jag kände så, jag såg mig själv som värdelös och det var en del av den jag var, av min självbild. Jag kunde fastna i tankar i flera dagar, ibland veckor och det fanns inget som bröt dem, för det fanns inget med mig som var bra.

Jag såg inte det. Förstod inte varför andra människor ljög och sa att jag var omtänksam och snäll, för jag såg mig inte så. Jag trodde verkligen de ljög för att verka snälla, för min självkänsla var obefintlig, och min självbild var så snedvriden att fina ord studsade tillbaka, jag var som ett bollplank. Allt åkte tillbaka. Jag kunde inte förstå det eller ta det till mig.

Självkänsla handlar om känslan du har för dig själv, alltså vem du ÄR. Till exempel, jag upplevde mig själv som värdelös, otillräcklig och fel, det var min känsla av den jag var, alltså självkänslan. Men det hänger så tätt ihop med självbilden, det vill säga bilden du har av dig själv. När jag tittade mig själv i spegeln såg jag mig själv som hopplös, ful, otillräcklig, i vägen, och fel. Alltså jag både såg mig själv som fel och kände mig fel. Det är inte lätt att koppla ihop och förstå allt, jag vet det, men jag vet också att det går. För jag har själv gjort det, och så många andra med.

En kan undra hur det vände, när slutade jag vara ett bollplank som inte kunde ta till sig någon komplimang, som inte för sitt liv kunde förstå hur någon ville vara i min närhet. Ibland undrar jag det också, för det är svårt att sätta ord på exakt vad som hände, på när livet vände.

Jag trodde aldrig att jag skulle tycka om mig själv, än mindre känna kärlek till den jag är.

Jag har undrat i många år vem jag är, snubblat över mig själv i ångest för att ingenting känns logiskt. Allt har varit ett virrvarr av känslor, tankar och osäkerhet. Jag har stått och stirrat på mig själv i spegeln, tittat in i tomma ögon, blanka av tårar, sett dem fyllas och tömmas. Förvirrat vänt bort blicken när jag inte kunnat svara på frågan – vem är jag? Jag använde destruktiviteten för att fly från mig själv, från allt som var jag, men också från allt som gjorde så förbannat ont. Jag såg ingen utväg och under många år levde jag med tron om att jag inte var värd livet, att jag inte var tillräcklig, att ingen någonsin skulle kunna hjälpa mig, för jag var det där hopplösa fallet. Det ingen kunde ta sig an, eller hjälpa. Så återigen, hur hamnade jag här?

Vägen är inte nedskriven i en bok, det finns inget manus. Jag hoppades på det många gånger, att livet skulle ge mig svaren, men jag lärde mig att hitta dem själv, med stöd av andra. Min självbild började förändras när jag lyssnat till en föreläsare som pratade om exakt det jag kände, hen satte ord på mycket av mitt självhat och självförakt. Genom att höra att det fanns fler som mig tändes ett hopp. En liten gnista. Och något började gro. Men det var ingen magisk formel och hokus pokus såg jag mig själv annorlunda, utan det var ett litet frö, som fick växa med tiden. Tillsammans med ny kunskap om självkänsla, självförtroende och känslan av att bli trodd och sedd. Det är så mycket saker som spelar in, och vi alla är så olika. Men för mig var det viktigt, att känna att jag inte var ensam, att höra en historia som satte ord på det jag kände och att få känna trygghet.

Tiden har också en helande kraft, hur mycket jag än själv hatat det uttrycket så är det sant. Dock tänker jag att det inte bara handlar om tid, utan vad vi tar med oss under tiden.

Varje lärdom gror inom oss tills den landar och vi förstår den, ibland tar det en minut, ibland en timme och ibland flera år eller månader. En kan aldrig veta i förväg, därav finns heller inget livsmanus. Så med tiden förändrades jag på djupet, självbilden blev annorlunda, stegvis och sakta. Och i takt med att självbilden förändrades så byggdes också självkänslan upp, bit för bit. En grundtrygghet började ta form och landa där inom mig. Det låter så klyschigt och enkelt, och på många sätt kan jag tänka att det är enkelt. För mycket handlar om logik, att bli lyssnad på, att bli sedd och att få känna trygghet. Det är grundstenar som är så viktiga när vi tar oss framåt.

Idag ser jag så annorlunda på livet och på mig själv. Jag är värd att leva, jag är värdefull och jag känner så mycket kärlek till den jag är och till allt jag är. När tunga saker händer så känner jag dem i de stunder jag behöver och emellan så släpper jag dem. Händelser tar inte över mitt liv längre, för det är jag som styr nu, inte min ångest. Idag vet jag också vem jag är, jag är trygg i att vara jag. Men ibland kan det vara svårt ändå, att stå fast vid den en är. Men så länge grunden är den samma så tänker jag att det bara är kvarglömda fragment av en annan tid.

”Vi möts på mitten jag och hon, lilla jag. Skakar hand. Jag blir hon och hon blir jag. Vi är ett. Hon och jag. Lika värde. Lika värda. Förlåt för åren av hat, jag lovar det är över nu. Vilar tryggt i famnen som är mitt hjärta. I mig. Vilar. Andas. Du är trygg nu. Du kan andas ut. Vila ut. Jag lovar dig. Det är över nu. Det är över nu. Jag tar hand om oss nu. Jag lovar. Alltid. Du och jag, vi är ett nu. ” 

Kanske var det när jag skrev det stycket som den allra sista pusselbiten i den delen av livet föll på plats. Kanske att det var där i det ögonblicket som tryggheten rotades. Jag vet inte, men jag vet att något släppte i det ögonblicket, att allt kändes mer självklart. Och jag vet att allt detta kanske låter flummigt, skrämmande, stort eller bara helt omöjligt. Det kändes så för mig med, länge. Väldigt länge. Men sen släppte det och jag förstod livet, förstod innebörden av att vackla men inte falla. För när grundtryggheten är rotad, när självkänslan väger tyngst och självbilden är genuin, då finns där inte mycket som står i vägen. Då kan en vackla utan att falla och gråta utan att sluta le.

/Hanna

Detta är ett gästblogginlägg publicerat här hos Tilia där åsikterna som uttrycks är undertecknads. Tilia är en ideell organisation, alltid tillgängliga för stöd inom 24 timmar för dig som är ung som känner att du behöver oss. <3