“Jag kände mig aldrig hemma. Inte i mig själv. Inte i min kropp. Inte på denna jord” #weallcarrysomething

Jag har burit på att ovetandes vara väldigt väldigt väldigt hård mot mig själv. I tankarna och i hela min känsla av att vara jag. Var expert på att trycka ner mig själv och det har haft många konsekvenser genom åren. Jag kände mig aldrig hemma. Inte i mig själv. Inte i min kropp. Inte på denna jord.

Längs min livsväg kom sedan tecken på tecken att något inte stod rätt till. Kanske kan vi alla känna igen den där känslan? Känslan som säger att vi bär på för mycket. En gnagande känsla av att det bara är. För tungt. Fel. Men vad?

Jag fick lägga många pusselbitar innan jag förstod att jag förde ett krig mot mig själv. Exempel på sådana bitar har varit att i ett samtal med en av mina nära få till mig: ”Du har ett väldigt destruktivt tänk mot dig själv” och jag minns att jag tänkte ”Destruktiv? Då är man väl helt galen? Det är ju inte jag….”

Men. Kommentaren stannade hos mig och jag började notera att jag ju visst var det, efter att ha googlat innebörden av ordet.

Jag är så tacksam för dem orden. För att kunna arbeta med mig själv, behövde jag sluta förneka. Men det var svårt att sluta förneka något jag inte visste fanns. Något diffust.

Ett annat tecken på att jag ägnade för mkt tid åt att försöka rätta till allt som var fel med mig, var när jag ritade min självbild och vad som enligt mig definierade mig på ett papper. Framför mig ser jag mina egna skrivna och tecknade linjer som sammantaget utgjorde: utseende, kropp, träning, kost. Bitar som sakta men säkert motat ut delar som familj, vänner, mina värderingar. Delar som är livet.

Jag har länge trott att jag var ”lite hård mot mig själv” och sedan tog jag ut detta i mina handlingar mellan typ 19 – 25 års ålder. Men i sökandet att läka mig själv, lägga pusselbitar, sörja klart. Letade jag bakåt och hittade dagboksanteckningar från den lilla tjejen jag en gång var. Som jag trodde var en galen, sprallig liten vilding. En liten tjej som i 10 års ålder skrivit i sin lilla mönsterfärgade dagbok med ett sånt guldiga mini-lås på: ”Jag är så tjock och ful. Vem ska någonsin kunna älska mig?”

Detta säger något om hur vi i hela livet kan söka och lära känna oss själva. Förstå bättre, vad det är som gör att det är som det är nu. Efter att ha ägnat mig åt personlig utveckling i så många år som har handlat om att komma ifrån något, komma ifrån något dåligt, är jag nu på en plats där jag starkt känner hur värd den mödan är och har varit. Jag är på en plats, jag då aldrig kunde se framför mig. Jag slutade inte vandra, enbart för mina nära och kära. Men idag har jag fortsatt vandra för mig själv. Och den lösningen är okej. Jag får nu uppleva hur det är att utforska mig själv och fortsätta ägna mig åt att läka, utforska mig själv, men från en ljus, sund och ”frisk” plats.

Idag är jag på en plats, där jag får anstränga mig för att minnas den känslan jag beskrivit i inledningen. Att det är möjligt att komma till en plats där det är svårt att minnas – är kanske något du som har det svårt just nu, kan hopp av? Det går. Tänk dig dagen du knappt minns hur det känns att räkna varje jäkla kalori, kompensera med all denna träning, slipper föra dialogen med dig själv i huvudet; Ska jag vara här?, Vad är meningen med allt detta? Jag har inget att tillföra…..

Och det är faktiskt något som hjälper mig idag. När livet känns. Då tänker jag, att det har krävts många krig med mig själv för att få stå här, och andas lätt, utan ångest i hela bröstet. Jag har små knep och större knep i min verktygslåda och del fylls på/byts ut ständigt. I takt med min egen utveckling. För att förebygga att livet ska funka så bra som möjligt har jag sett till att ha en arbetsplats som inte bidrar till ett destruktivt samhälle, att lägga min tid på saker som betyder något, men i en fuck-it balans där det också är okej att bara vara. Bara göra skit-saker ibland, utan någon nytta alls. De saker som för livskvalitet egentligen är allt. På bilden till exempel, där jag strosar. Jag älskar att strosa. Utan mål. Bilden är fångad av min syster. En av de där personerna som valde att fånga ögonblicket, för mig betyder det att hon tycker det är fint att jag går där och trivs. Att hon ville fånga det, det är så mycket kärlek.

När livet känns idag, då vet jag att det är något jag ska stanna upp och titta på. Ibland låter jag det kännas. Ibland låter jag det vänta. För mig är ett förebyggande arbete för min inre hälsa viktig och jag är väldigt vaksam kring: vilka jag följer, har omkring mig, bidrar med min tid till. De jag väljer – med dem försöker jag sedan vara all there med. Alltså med hela mitt hjärta, hela min själ. Och faktiskt numera min kropp, som jag i detta livet bor i. På den här jorden. Hemma. //Annso


 Detta är ett gästblogginlägg publicerat här hos Tilia där åsikterna som uttrycks är undertecknads under kampanjen #weallcarrysomething. Läs mer om kampanjen här!

Tilia är en ideell organisation, alltid tillgängliga för stöd inom 24 timmar för dig som är ung som känner att du behöver oss. <3