“Jag insåg att jag hade en förvriden självbild och enorma krav på mig själv” #weallcarrysomething

”I skammens näste känner jag mig dålig, hemsk, värdelös, ful. När jag känner ett isande självförakt, så tappar jag hoppet och tron på allt. Då finns det ingenting kvar. Är då i ett vakuum tillstånd i ett ingenmansland.”

”Om jag bara ansträngde mig och skärpte till mig, så skulle jag också kunna glimma ikapp med vårsolen och Tussilagorna.”

”Kunde inte hålla ihop mig själv längre, styrd av ångesten, paniken, skammen, självföraktet och tyngden. Vissa dagar fungerar jag, men mestadels av tiden har jag förlorat och tappat balansen fullständigt. Jag står knappt upp längre.”

Urklipp ur gamla texter jag skrev för drygt fyra år sedan.

Den psykiska ohälsan kom in med dunder och brak i mitt liv för ca fem år sedan. Det mesta av min tid och energi gick åt till att hantera den ångest, skam och de känslor som jag brottades med. Det blev ett slags heltidsarbete.

Det tog över mitt liv.

Men nu. Nu fattar jag. Nu har jag avståndet som gör att jag kan se klart. Nu är mina ögon åter friska. Nu ser jag hur otroligt dåligt jag mådde. Och att det är på riktigt, att det är verkligt, även om det inte är konkret och fysisk, även om det inte går att ta i, så är det ändå sant. Att bli ägd av skam. Att sluta sig. Att tystna.

Ensamheten som blir en konsekvens av tystnaden, av att inte prata om det som är inuti. Och ännu mer skam på grund av ensamheten. Hur allt blir en ond spiral, där det ena täcker det andra.

Att dölja, fejka, hålla ansiktet, hålla sin mask tätt intill sig. Någonting som tillslut inte håller, tillslut börjar det krackelera. Tyngden, så total och hopplösheten som brer ut sig och färgar livet svart. Och sorgen över att inte fungera, inte vara fri. Vara fängslad. Över att det känns som att kaoset och smärtan aldrig upphör, att det är en evighetskamp.

Att inte våga prata om det, att skämmas för mycket och därmed tystna. Rädslan över att söka vård, över att inte bli förstådd, inte bli trodd, inte bli tagen på allvar. Bli missuppfattad. Bli tagen som liten, känslig eller överdriven. Att inte vilja ses som ”svag” genom att inte klara det själv, genom att be om hjälp och behöva. Att inte kunna rycka upp sig. Jag trodde att det var kört, att det inte fanns någon mening med att söka hjälp. Trodde aldrig att jag skulle kunna komma ut ur det. Ur den förvridna självbilden. Trodde aldrig att jag skulle kunna kalla mig själv glad igen. Jag kunde inte acceptera mig själv och jag förstod inte hur jag någonsin skulle kunna göra det. Jag förstod inte vad alternativet var, att acceptera den jag var, nu med alla dessa problem??! Börja tycka om mig själv? Acceptera mina problem, börja öppna upp och prata om det? Nej, aldrig. Tillslut kom det ikapp mig, insikten att jag behövde hjälp blev så uppenbar att jag inte längre hade något motargument till att inte söka hjälp. Det var när jag erkände hur jag faktiskt mådde inför mig själv och vågade se verkligheten som jag också vågade be om en hand. Och det var där vägen tillbaka till mig själv och livet började. Jag började komma ur skammens grepp. Ur ångestens grepp.  Ur depressionens grepp.

Genom att synligöra, prata, titta på vad som fanns i mörkret. Jag insåg att jag hade en förvriden självbild och enorma krav på mig själv. Jag kunde så småningom också lyfta blicken och insåg också att jag var till tillräcklig också som otillräcklig och därmed mänsklig. Och det är okej att vara mänsklig och ha brister. Att jag faktiskt var helt okej, varken sämre eller bättre än någon annan. Att jag kunde bli hel ändå, trots att jag är långt ifrån perfekt och att ”vara perfekt” är det ingen som är eller överhuvudtaget kan vara. Hur klyschigt det kanske än låter så blir det lättare när man vågar be om hjälp och skam förlorar mycket av sin makt när den synliggörs och tas fram i ljuset. //Felicia, medlem Tilia


Detta är ett gästblogginlägg publicerat här hos Tilia där åsikterna som uttrycks är undertecknads under kampanjen #weallcarrysomething. Läs mer om kampanjen här!

Tilia är en ideell organisation, alltid tillgängliga för stöd inom 24 timmar för dig som är ung som känner att du behöver oss. <3