“Jag har haft en stark känsla av att världen är orättvis parallellt med att tidigt förstå mina privilegier” #weallcarrysomething

Vad bär/har du burit på?

Det finns en komplexitet att prata om det jag burit på. För jag bär det fortfarande. Det kan också vara problematiskt att prata om ett före och ett efter. För nyanserna är flera. Men det finns en tydlig skillnad att det då var en grund till destruktivitet. Idag är smärtan hanterlig, men det kan fortfarande smärta. Men smärtan är inget jag längre vill bli av med. Den gör mig (klyschigt nig) empatisk. Den gör mig till människa. Och allt det faktiskt innebär. På något sätt har jag vandrat från att skämmas över min känsla. Till att vara stolt över den. Vara stolt över mig.  Men det har varit en process. En lång sådan. Som gått upp. Ner. Och upp igen. 

Jag har så länge jag kan minnas haft en stark känsla av att världen är orättvis parallellt med att tidigt förstå mina privilegier. Att jag har ”alla” möjligheter. Medan andra begränsas. Förlorar. Pga av att dom är dom. Pga där dom är födda. Och jag istället vinner på att jag är den jag är och född där jag är. 

Men till den där känslan. Smärtan. En inre smärta som inte handlat om avsaknad av något utan snarare tvärtom. Jag har haft allt och i överflöd. Jag har haft en idealiskt uppväxt utifrån samhällets förväntningar, normer och krav. Men min själ har skrikit. För jag har inte klarat av att hantera att jag haft allt, medan andra samtidigt inte haft någonting. Jag har skämts över mina privilegier och hatat orättvisan runt mig.  

Jag har brottas med existensiella frågor. Brottas med begreppet tacksamhet. En tacksamhet jag borde känt. En tacksamhet i att jag hade allt och en skam i att jag ändå inte lyckats. Att jag trots det ändå var full av ångest. Och den där okunskap i hur jag kunde hantera mina privilegier så att de gynnar andra.Så att min existens inte bara gynnar mig, utan fler. 

Jag har känt en sån stark frustration över de orättvisor som jag ständigt ser. Men där jag ofta blivit klappad på huvudet av vuxna som sagt ”det blir bättre, sluta oroa dig så mycket”. Bara det att jag inte förstått hur jag inte ska oroa mig, för jorden är ju vår. För alla. Om inte vi agerar? Vems ansvar är det då? Är det inte vårt ansvar? 

Då var det omöjligt att hantera detta konstruktivt, vilket ledde de till att jag istället blev destruktivt mot mig själv. Och kände istället en dubbelskuld i att jag som hade allt inte ens förmår att må bra. Det är jag som ska hjälpa. Inte bli hjälpt. 

Vad fick dig att förstå att du bär på något. att det rörde sig om en ohälsa? 

Det fanns inte en tidpunkt. Det kom inte smygandes. Utan det jag kände, var inte psykisk ohälsa. Det var en känsla kring verkligheten, vår omvärld, som jag inte förstod mig på. Och sällan förstår mig på. Men det fanns en tid då jag kände att självkritiken blev outhärdlig och jag behövde stöd. Där känslan övergått till symtom som skulle placerar in i fack och diagnoser. Jag bollades runt, för jag passade inte in i samhällets syn på psykisk ohälsa. Jag utredes. Utredes. Och utredes. De gjorde totalt 9 utredningar. Och jag passade inte in. För hur ska någon kunna diagnostisera  världsoro? Bara det att känslan över att dom inte ”hitta felet” gjorde att jag kände mig ännu mer fel. Det spädde på alla känslor jag redan hade. Att jag som hade allt, inte borde må dåligt. Men det var inte så enkelt. Och mina självkritiska tankar malde runt i tankevärlden och blev en del av min vardag. Min verklighet. 

Men det var mitt i allt detta som jag mötte Tilia. Jag fick möta fler som kände och tänkte som jag. Jag fick spegling. Och i mötet minskades min ensamhet. Och med tiden också skulden och skammen. Jag bollade tankar. Och insåg att jag kunde använda allt jag bar på konstruktivt. Utåt för andra. Istället för destruktivt mot mig själv. Med hjälp av BeYou kunde jag stärka mig på insidan. Jobba med min inre hälsa. Och börja koda om mina handlingar. Sakta med säkert kunde jag börja rikta allt det jag bar på och fortfarande bär på. Utåt. Allt mer. För världen. Och idag kan jag också använda allt det där för kärlek för även mig själv. För det var ju inte mig det var fel på. Kanske var det världen omkring mig som istället gjorde mig sjuk till slut. 

Vad gör du idag för att ta hand om dig/när och om livet känns jobbigt? 

Idag när jag har hittat min inre trygghet kan jag vila i den (klyschigt men sant) istället för att slå ner på mig själv. Men med det sagt betyder det inte att den gnagande känslan inom mig finns kvar, men skillnaden är att jag vill inte fly den. För den gnagande känslan handlar ju egentligen om något fint i att jag bryr mig. Och det vill jag inte förändra. Fly ifrån. Men när känslan blir stor, skriver jag mycket. Pratar med personer jag är trygg med. Som många gånger faktiskt upplever liknande som jag. För det finns något mäktigt med att få ut det. Att sätta ord på det. Att bli speglad. Att bli påmind om känslans grund. Men framförallt är jag extra snäll mot mig själv. Vilket inte alltid är och varit lätt. Men med tiden är det mitt absoluta verktyg. I att ta känslan i hand. Och låta mig känna. Vara arg. Ledsen. Besviken. Frustrerad. Och vara det klart. Låta de värderande och dömande tankarna passera. Det har dock inte alltid varit lätt. Det har krävt arbete och stöd utifrån, men det är värt allt. //Lollo


Detta är ett gästblogginlägg publicerat här hos Tilia där åsikterna som uttrycks är undertecknads under kampanjen #weallcarrysomething. Läs mer om kampanjen här!

Tilia är en ideell organisation, alltid tillgängliga för stöd inom 24 timmar för dig som är ung som känner att du behöver oss. <3