“Jag har inte kunnat relatera till andra som uppnått glädje i att bara vara i nuet” #weallcarrysomething

Johanna heter jag och är arbetsterapeut, djurälskare, skribent, vän, dotter, fru och älskar att djupdyka i havet, läsa samma poesisamlingar om och om igen och att spela Mario Kart till roliga spellistor på Spotify.

Så långt bak jag kan minnas har jag burit på någon slags sorg, någon form av ängslan, en växande ångest. När jag blev äldre tog det allt större plats och jag behövde hitta utlopp så jag skrev mycket, skrev och läste skrev om. Det var en ångest som var svår att bära och tung på mina tonårsaxlar, det var frustrerande att inte kunna få den förklarad eller veta hur jag skulle hantera den. Utan verktyg så vände jag mig inåt och utloppet blev till en självdestruktivitet, ett krig mot mig själv som inte gick att vinna och bara lämnade skador efter sig.

Jag har nog alltid också burit på ett utanförskap, där jag inte kunnat relatera till andra som kunnat uppnå glädje i att bara vara i nuet. Det kändes som att alla andra befann sig i solen och jag stod på botten av en sjö och tittade upp. Att vara lycklig eller må bra var bara en tillfällig våg på den där mörka sjön. Min ångest har ofta lagt sig som en hinna mellan mig och omvärlden och dämpat alla intryck, disassociation som det kallas var en vardaglig, men alltid lika märklig, upplevelse.

Jag började stanna hemma från skola och andra aktiviteter, eller fly från dom då jag inte klarade av att vara där. Mitt hjärta skenade alltid som ett rusande tåg och det tog sig även andra fysiska uttryck som magont, illamående, extrem muskelvärk från att ständigt vara på helspänn, migrän, yrsel. Men jag förstod inte att det var en ohälsa jag behövde hjälp med förrän flera år av att ha burit på det. Det tog emot att ta hjälp och det var en lång process, som pågår fortfarande men inte i lika intensiv takt. Jag tror jag förstod mer och mer att det jag trodde var vardag egentligen var ohälsa när jag märkte hur det blev till hinder i mitt liv, och att det härjat och växt i mitt liv tills ingenting annat till slut fick någon plats.

Att skriva dikter har alltid hjälpt mig, och gör det fortfarande. De mest använda verktygen i min låda när livet blir jobbigt är poesin, musiken, vistas i naturen och vatten. Vatten har en ångestlindrande effekt för mig, vare sig det är ett regn, ett badkar eller havet. Även detta med att vara ärlig om hur jag mår och känner. Har jag mycket ångest i en period så försöker jag kommunicera det som förklaring till varför jag kanske ställer in saker, eller inte dyker upp. Gör livet ont så är det okej att säga nej och stanna hemma, om det är vad som behövs. Jag tror att jag har blivit bättre på att sätta mig själv främst, och prioritera det jag behöver för att må bra. Det tog sin tid att komma hit, men idag kompromissar jag inte med min psykiska hälsa. Försöker så gott det går att vända örat inåt och lyssna till hur jag mår. Självdestruktiviteten och impulser finns där, och ylar ibland något otroligt högt inuti, men jag har lärt mig att stanna upp och inte agera på det längre. Jag vet att det finns så mycket liv jag inte har upplevt än, och jag längtar dit och väljer morgondagen varje gång det känns svårt. Jag tror att det är det som varit och är min räddning – att varje dag aktivt välja att fortsätta läka. //Johanna


 Detta är ett gästblogginlägg publicerat här hos Tilia där åsikterna som uttrycks är undertecknads under kampanjen #weallcarrysomething. Läs mer om kampanjen här!

Tilia är en ideell organisation, alltid tillgängliga för stöd inom 24 timmar för dig som är ung som känner att du behöver oss. <3