“Jag har behövt att testa alla känslor igen för att kunna förstå varför jag känner”

Jag har alltid haft svårt för känslor. Mina känslor, andras känslor. Jag har inte förstått hur det fungerar och hur jag ska göra för att hantera eller visa vad det är jag känner. När jag kom in i puberteten så blev mina känslor liksom många andras mycket starkare, intensivare. Det var mycket känslor hela tiden.

Jag visste inte vad eller hur jag skulle hantera alla dessa känslor. Jag kunde inte kommunicera min ilska, glädje, oro eller sorg. Så jag började vid 13 års ålder istället vända mig till destruktiva handlingar som ett sätt att hantera allting som jag kände och för att jag inte kunde kommunicera med andra hur jag upplevde mina känslor. Det var otroligt tufft att försöka parera känslorna utan att visa dom hela min tonårstid, det blev så turbulent och de destruktiva handlingarna blev bara värre desto mer jag kände. Även frustrationen ökade eftersom jag nog egentligen ville kunna visa och berätta men jag vågade aldrig.

Det har varit väldigt problematiskt att börja lära sig hantera känslor och hur jag ska förhålla mig till mina egna känslor och andras känslor som vuxen. Det har tagit ett tag för mig att komma ifatt mig själv men jag behövde den tiden för att lyckas placera känslor med olika reaktioner och handlingar. Till en början blev det helt fel, speciellt när det gällde vad andra känner. Jag visste inte hur jag skulle göra för att bemöta andra människors känslor och hur jag själv skulle känna inför dem. Jag växlande mellan att ta på mig allas känslor och att inte verka som att jag brydde mig alls.

Jag har behövt att testa alla känslor igen, känna på dem, smaka på dem och sedan kunna förstå varför jag känner och vilken reaktion som jag upplever som primär till just den känslan. Jag lär mig fortfarande eftersom nya situationer kommer upp hela tiden, jag lär mig om mig varje dag.

Jag kan nu äntligen säga att jag lärt känna mig, jag vet vem jag är. Jag känner saker och allt jag känner är okej, vad det än är för känsla så får den finnas och det är så otroligt skönt. För ett tag sedan sa jag till min flickvän ” det är nog såhär det känns när man är lycklig på riktigt” och det mina vänner, det var så fint att jag behövde gråta lite.

I och med att jag nu förstår känslor på ett annat sätt har jag även lärt mig uppskatta små saker, platser och människor på en helt ny nivå. Med detta vill jag säga att det är okej att inte förstå varför du känner som du gör, eller att du inte är helt dum för att du inte kan hantera känslor som “alla andra”. För mig tog det mot extra tid, men jag kom fram tillslut och jag har lärt mig så mycket på vägen. Ibland är det tufft att känna, men i slutändan är det så värt det. För tillslut kommer du också komma fram.

Ta det i din egen takt, lita på din egen förmåga för långsamt är också en hastighet.

 

/Amanda

Detta är ett blogginlägg från en av våra fina volontärer i bloggteamet.

Behöver du stöd? Läs mer här!