“Jag försöker att inte kategorisera allt jag känner” #weallcarrysomething

Jag bar på en besvikelse. En, om jag får uttrycka det ocensurerat, en jäkla besvikelse. En besvikelse som väckte ilska och frustration. Utöver det som gjorde ont, smällde jag gång på gång till mig själv för att jag hade ont. Varför? Jo, för jag trodde att det skulle vara över. Jag trodde att om en funnit självkänsla en gång så skulle den fortsätta existera och fortsätta vara en betydande del av ens varande.
Om någon ber mig prata om min psykiska ohälsa vet jag vad jag ska säga – det är bokstavligt talat ett inlärt manus med exempel som sträcker sig från att jag var 6-7 år till hur det är idag. I olika sammanhang har jag berättat om att jag mådde dåligt, att jag fick redskap och behandling och sedan mådde bra, att självkänslan tog plats och gjorde det lättare att andas. Och så var det absolut. Men det jag inte vet hur jag ska sätta ord på, är att det inte riktigt var ett “före”, “under” och “efter”. Det fanns tio olika “före”, tolv “under”, och säkert trettiofyra “efter” – och jag har en teori.
Jag hade mått dålig som yngre och jag minns hur det var att kämpa. Det kändes som att gå i en lång rulltrappa som var avstäng, med trappsteg i fel höjd för att det skulle kännas naturligt att bara gå, så jag behövde titta på var jag satte ner fötterna. Jag gick och gick i evigheter. Ibland snubblade jag och det kändes som att jag föll ner för hela trappan. Jag kunde inte se hur långt jag hade kvar eller hur långt jag hade kommit – det var bara ett enda stort kämpande.
Och hur klyschigt det än låter, och hur irriterad jag än blivit när någon pratat om det där poofet som väntade när det vände, så var det så. Jag tog ett steg i den evigt långa trappan, bara det att det inte fanns ett till trappsteg. Känner du igen känslan när du tror att du har ett steg kvar och foten bara åker igenom luften? Så var det. Helt plötsligt var jag uppe, utan att jag hade märkt det. Allt hade ju bara varit ett monotont klättrande utan nyanser. Att vara på de översta trappstegen kändes som att vara på de längst ner.
Jag var lycklig över att jag mådde bra, och tänkte att det aldrig skulle bli dåligt igen, för jag trodde att jag kunde välja det – och jag skulle inte välja bort ett numera bra liv till ett som var jobbigt.
Jag märkte att det skavde inombords. Jag märkte att jag drog mig undan, kunde känna en tomhet när det runt omkring mig var fullt av glädje. Det var inte alls som när jag var yngre, och kanske var det därför jag inte var mottaglig för att se förändringarna. Eftersom det inte var exakt likadant, då kunde det ju inte vara en ny sväng av att må dåligt! Eller?
Sedan fann jag mig vid den där förbaskade trappan igen – utan att kunna se uppåt eller nedåt, bara på var jag satte ner fötterna. Som om det inte var tillräckligt att klättra upp och samtidigt hantera skola och kompisar, bar jag också på en väska fylld med stora, tunga stenar. Stenar av skuld, skam, ilska och frustration.

Jag trodde att jag aldrig hade haft självkänsla, för hur skulle jag i så fall kunna må dåligt nu igen? Jag trodde att om en hade mått dåligt och arbetat sig igenom det så var det “över” sen, att den trappan var bakom en.
Men jag tog mig upp, på något vis, och upplevde samma ilning i magen när foten gled genom luften där det förväntade trappsteget inte fanns. Jag är fortfarande ovetandes om hur jag tog mig upp, så jag kan inte ge ett svar på det, men jag kan säga en sak.
Om vi ska fortsätta tala i metaforer och bildliga exempel, så tror jag att det inte bara finns en trappa. Jag tror inte att vi faller ner och behöver börja om. Jag tror inte att det går att dela upp allt i ett “före”, “under”, och “efter”. Jag tror att varje enskild situation kan delas upp, men inte att livet som helhet går att dela i tre delar. Det finns tusentals trappor – en del som står stilla, en del som rusar upp i pirrande hastighet, och lite här och var finns det hissar eller kanske till och med bänkar att pausa vid.
En trappa innebär inte automatiskt att där blev det ett “återfall” och att allt är förgäves. För liksom i en spiral tror jag inte att det går att hamna på ruta ett igen. Vi bär alltid med oss erfarenheter, både bra och dåliga.
Jag försöker att inte kategorisera allt jag känner. För ärligt talat spelar det ingen roll om detta är ett “under” eller ett “efter”. Nu är ju nu! Och det vi har i våra ryggsäckar, som vi alla bär, kan vara stenar med jobbiga känslor, men det kan också vara något som hjälper en. Vem vet, kanske en skiftnyckel så att du kan laga nästa stillastående trappa? Eller en glass! 😉 //Jackie

Detta är ett gästblogginlägg publicerat här hos Tilia där åsikterna som uttrycks är undertecknads under kampanjen #weallcarrysomething. Läs mer om kampanjen här!

Tilia är en ideell organisation, alltid tillgängliga för stöd inom 24 timmar för dig som är ung som känner att du behöver oss. <3