“Jag började gradvis att dra mig undan. Få tid att oroa mig ifred” #weallcarrysomething

Om jag skulle beskriva mig själv skulle jag nog säga något som att jag är en energisk person som är nyfiken på andra människor, som gillar att jobba och umgås med familj och vänner. Men jag skulle även beskriva mig som en orolig själ som funderar och analyserar mycket. Till viss del är den där oron en del av mig och det är både en tillgång men också en svaghet när den tar över för mycket.

Redan som liten hade jag behov av att vara ensam för att få tid att reflektera, fundera analysera och oroa mig över allt och ingenting. Ju äldre jag blev desto bättre blev jag på att uttrycka mina funderingar och min oro för familj och framförallt med mina få men nära vänner. Men så plötsligt hände något och jag märkte det inte där och då men i efterhand kan jag se det så tydligt. Hur den där oron som alltid varit en del av mig liksom tog över hela mig när jag blev “ung vuxen” och flyttade ensam till en ny stad för att börja plugga på universitet.

Jag började gradvis att dra mig undan för att få tid att oroa mig ifred. Plötsligt hade det gått en hel helg och jag hade bara suttit inne i min lägenhet och oroat mig över allt och ingenting. Sedan började det bli allt svårare att plugga för oron liksom åt upp mig inifrån och tillslut upptog den hela min vakna tid. Jag fick ångest över att jag inte kunde släppa min oro. Ångesten gjorde sig påmind genom att det snörpte till i halsen, jag blev yr och kände det som att jag hade fått en allvarlig sjukdom. När jag fick fysiska symptom blev jag ju såklart orolig och då kändes det konstigt nog ändå lite bättre. Att känna oro och hur det liksom gnagde i bröstet var ju bekant och därmed tryggt. Det var som om jag aldrig kunde slappna av och bara vara vilket tillslut blev väldigt energikrävande och tröttsamt.

Tillslut var det som att jag fick nog, det kändes som att jag var klar med att vara en orolig själ men jag visste inte något annat. Att vara orolig var bekant och något jag kände mig bekant med även om det också var så dränerande att fastna i oros-loopar som aldrig ledde någonstans. Så jag pratade med en nära vän som är en av de klokaste jag vet. Och hon sa att jag kanske ändå behövde professionell hjälp eftersom jag hade oron så djupt rotat i mig. Så jag började träffa en psykolog för att få hjälp att hantera oron och ångesten. Psykologen gav mig kunskap om att vi människor behöver visa oro för att klara oss i världen men det är när oron tar över och inte blir ens räddning utan något som hindrar en det blir dåligt.

Så nuförtiden när jag känner att oron och ångesten börjar gnaga i bröstet då stannar jag upp, lyssnar på alla ljud omkring mig och bara noterar att nu känns det lite oroligt men det är okej. Och sen väntar jag ut känslan utan att döma eller fundera så mycket. Det har tagit lång tid att komma hit och det är inte alla dagar det är så lätt att bara vänta ut och acceptera känslan men det är okej det också. Jag är inte min oro och ångest jag är så mycket mer. Jag är en människa som bär på en erfarenhet som har format mig till den person jag är idag och idag beskriver jag mig inte som en orolig själ utan som en själ med erfarenhet och behov av att få fundera och analysera livet för att få må bra. Och ibland ingår det i livet att oroa sig men inte så mycket att det börjar gnaga i bröstet. //Linda


Detta är ett gästblogginlägg publicerat här hos Tilia där åsikterna som uttrycks är undertecknads under kampanjen #weallcarrysomething. Läs mer om kampanjen här!

Tilia är en ideell organisation, alltid tillgängliga för stöd inom 24 timmar för dig som är ung som känner att du behöver oss. <3