“Ibland räcker det, att en medmänniska tar sig tiden att lyssna. Finnas. Stanna kvar”

Är du en av dem som känt sig otillräcklig, i vägen eller inte tillräckligt sjuk?

Om jag får gissa så har det hänt så många gånger att det inte längre går att räkna. Så många gånger att en helt tappat tron på en vuxenvärld som lyssnar och tar på allvar. Till dig vill jag börja med att säga, jag hör dig, jag vet hur det kan kännas och jag tror på dig. Oavsett om du kan tro på dig själv. För jag vet att det ibland kan kännas hopplöst när otillräckligheten kväver och en får kämpa för att bli lyssnad på. Du är inte ensam, vi är många som känner likadant.

Jag har kämpat för att få andra att lyssna, förstå vad jag går igenom. Jag har ofta upplevt att jag står och skriker men ingen hör mig, att omvärlden vänder ryggen för att det är enklare och för att jag inte kunde sätta ord på känslan jag bar på.

När jag var sjuk i en ätstörning önskade jag bara att någon såg mig, och såg vad jag gjorde mot mig själv. Men jag ansågs inte vara sjuk eftersom jag inte var ”tillräckligt” underviktig. Jag pratade ofta om vikt och mat för att andra skulle förstå, lyssna, men istället fick jag höra att jag inte var sjuk, för jag åt ju. Allt syns inte på utsidan, och en ätstörning handlar inte om vikt det handlar om tankarna, känslorna och synen på sin kropp och vem en är.

När jag blev inlagd på bup – barn och ungdomspsykiatrins akutmottagning fick jag en broschyr i handen ”Självhjälp vid depression”, det var första och en av få gånger jag fick konkret framför mig att jag inte mådde bra och att vården tog det på allvar. Andra gången var när jag kom till vuxenpsykiatrins öppenvård och sjuksköterskan sa: Du har haft en depression i flera år. Så att jag var deprimerad var inget någon egentligen förnekade men där var problemet istället att jag ansågs vara för frisk för psykiatrin men för sjuk för ungdomsmottagningen.

Jag pendlade mellan de båda men i slutändan blev det ingendera, för att ingen av dem kunde hjälpa mig. Jag kände mig i vägen och som det ”hopplösa fallet”, vad var det för fel på mig, varför kunde ingen hjälpa mig? Fick höra av anhöriga att det var mitt eget fel eftersom jag inte kunde sätta ord på mina känslor och tankar. Då trodde jag blint på det, men idag tänker jag att det som behövdes var att vården lyssnade, öppnade öronen, men också ögonen. Se mig. Hör mig. Genom att göra en sådan enkel sak som att lyssna kommer vi otroligt långt.

För mig har känslan av otillräcklighet gjort att jag känt mig kvävd. Inträngd i ett hörn, där det inte finns någon väg ut. Inte vetat var jag ska vända mig eller vem jag ska lita på, tro på.

Jag har sökt hjälp på alla möjliga olika ställen, gått i stödgrupp och testat diverse olika ideella krafter. Men det som blev nyckeln för mig, var när jag kom till Tilia, en plats där hela jag blev sedd och accepterad. Där någon lyssnade på det jag hade att säga, utan att döma eller kritisera. Någon såg mig, lyssnade på mig och tog mig på allvar. Ibland räcker det, att en medmänniska tar sig tiden att lyssna. Finnas. Stanna kvar. Du är värd att bli lyssnad på och du är värd att tas på allvar.

Jag har en dröm om att ta en annan jag i handen, lyssna, finnas och ta på allvar. Vara den trygghet jag aldrig fick – Mitt hjärta.

/Hanna

Detta är ett gästblogginlägg publicerat här hos Tilia där åsikterna som uttrycks är undertecknads. Tilia är en ideell organisation, alltid tillgängliga för stöd inom 24 timmar för dig som är ung som känner att du behöver oss. <3