“Hur min kropp ser ut har inget och göra med min insida, den enda del som egentligen spelar roll”

 

Jag har ofta varit rädd att säga hur jag känt och tänkt kring vikt och mat. Rädd för att responsen återigen skulle bli ett ryck på axlarna. Jag fick höra: ”Men du har ingen ätstörning, du är inte sjuk”, så många gånger att jag skippade den där sista mackan på grund av dem. För om inte andra lyssnade på mina hintar, på mina rop på hjälp då tänkte jag att det var bättre att visa dem. Den tanken drev mig att fortsätta skippa måltider, för att jag så gärna ville att någon skulle förstå, skulle se. För mig hade det räckt att någon sagt ”jag ser dig”, att någon uppmärksammat vad jag gjorde mot mig själv. Istället blev jag inte lyssnad på, kände mig förlöjligad och rädslan av att kanske är det bara i mitt huvud jag vart sjuk förstärktes.

Det var en kamp, jag som älskar mat, att inte äta sig mätt. Att se andra bara äta portion efter portion när jag själv satt där och bara ville, åh vad jag ville äta. Men då skulle ju ingen se, då skulle ingen fatta hur illa det faktiskt var. Jag räknade aldrig kalorier, jag tränade inte, jag slutade aldrig äta. Men jag var sjuk, kanske fortfarande är. För det sitter i huvudet, det sitter inte i kilona.

Jag hade ett väldigt starkt självhat som egentligen alltid funnits med, kan inte minnas att jag någonsin tyckte om mig som liten. Jag ogillade inte vissa delar av min kropp, av mig. Jag hatade allt. Hur jag var, vem jag var och allt jag var. För mig handlade det aldrig om samhällets ideal av hur en kropp ska se ut eller bekräftelse på att jag såg bra ut, det handlade dels om att någon skulle se mig. Se min ångest. Höra mina tysta vrål. Men det handlade också om att straffa, jag ansåg inte att jag var värd att leva så jag behövde straffa mig själv på olika sätt för att få fortsätta andas. När jag sen var med om ett övergrepp förstärktes självhatet och jag straffade mig själv ännu mer för att jag låtit det hända. För att jag inte slog tillbaka, men jag vet idag att felet var hans och skulden hans.

Under en period gick jag i en grupp som var ett första steg att börja söka jobb, där pratades det mycket om mål och framtidsdrömmar. Kom speciellt ihåg en blankett vi skulle fylla i, där jag endast svarade på en fråga: Varför vill du göra denna förändring, varför är denna förändring viktig för dig? – För att kunna se mig själv i spegeln. Minns hur rädd jag var att skriva de orden, men också att det var det enda jag kunde skriva. Andra skrev om framtidsdrömmar jag skrev om självhat. Jag hatade mig själv så oändligt att jag inte ens kunde se mig själv i spegeln. Jag var för ful. För äcklig. Hata mig. Hata Hanna. 

Jag minns hur allting hela tiden handlade om kompromisser. Om någon gav mig en komplimang för utseende eller personlighet var jag tvungen att på något sätt skada mig, för det fanns inte på kartan att det kunde stämma. Jag brukade stå framför spegeln och hata, stirrade in i mina egna ögon och hatade precis allting. Det kryper fortfarande i kroppen när människor kommenterar min kropp, ”snygg och smal”, ”du borde bli modell” osv. Men jag vill inte att det ska handla om det. Jag skiter fullständigt i hur min kropp råkar se ut. För det har inget och göra med min insida, den enda del som egentligen spelar roll. Hur jag mår där inne.

För med en trasig insida kan inte heller utsidan skina.När jag tänker på åren som gått, åren jag levt undrar jag ibland hur jag överlevt. Livet. Detta fenomen av allt inom oss. Idag är jag tacksam för det, för allt. För resan som aldrig tar slut, den som ibland får oss att tappa fotfästet ibland men som också lär oss så mycket. Jag har en dröm om att ta en annan jag i handen, lyssna, finnas och ta på allvar. Vara den trygghet jag aldrig fick. För mig är det livet, att se andra le, från insidan och ut. Jag vet att det låter overkligt för vissa att det kan bli så, men jag lovar, en dag kommer du le så stort att skrattet tar över och du måste hoppa av glädje.

/Hanna, 22 år från Sätila

Detta är ett gästblogginlägg publicerat här hos Tilia där åsikterna som uttrycks är undertecknads. Tilia är en ideell organisation, alltid tillgängliga för stöd inom 24 timmar för dig som är ung som känner att du behöver oss. <3