“En dag kommer du att bli bra, om det så tar ett år, fem år eller tio år”

Min första period av ångest var i femte klass, när jag var elva år gammal. Jag förstod inte då att det var ångest jag hade. Efter ett tag, uppskattningsvis några månader, släppte det och jag mådde bra igen. Jag ryckte på axlarna och gick vidare.

Nästa gång ångesten fick kontroll över mitt liv var i åttonde klass, 14 år gammal. Den här gången var det värre, men med den kampen kom också insikten om att det låg hos mig psykiskt, och den upptäckten har präglat hela mitt liv sedan dess. Jag fick förståelse för andras inre kamp och blev en mer ödmjuk person. Jag läste allt jag kunde hitta om självhjälp, och började experimentera med meditationer och affirmationer på mitt pojkrum.

Efter några månader av den dittills värsta erfarenheten i mitt liv tog jag mig upp ur gropen och livet gick vidare. Jag höll mina demoner under uppsyn och tänkte att härifrån kan det bara bli bättre. Jag har sett botten och nu börjar processen att sakta men säkert radera alla mina rädslor som min ångest skapat hos mig.

Arbetet med mig själv gick bra. Högstadiet tog slut och jag började på en ny skola, och studerade musik. Jag tränade fysiskt och träffade nya människor, och utvecklades som person. Mina osäkerheter blev mindre och mindre och jag utmanade min komfortzon.

En månad in i tredje klass kom ångesten tillbaka. Den började som en tyst viskning som ökade i styrka för var dag tills jag inte kunde ignorera den längre. Snart var min vardag ett helvete, designat av mig, för mig. Jag fick knappt i mig någon mat, och min kropp var i total stress dygnet runt. Det var som att leva med en klump i halsen, en knytnäve i magen, ett hjärta som slår för snabbt och ett par lungor som inte får tillräckligt med luft.

Det tog mig två år att bli fri från min ångest den här gången. Det finns så mycket mer att skriva om den här perioden i mitt liv men det är inget som ryms i det här inlägget. Jag vill istället avsluta med att dela med mig av några lärdomar, och min syn på ångest idag. 

DCIM100GOPROGOPR1331.

Under de två åren hade jag ångest varje dag. Jag förstår inte hur jag orkade, ärligt talat, men vi klarar det mesta om vi måste. Jag vet inte hur många nätter jag grät mig till sömns för att jag inte hade styrkan som skulle krävas av mig för att stå ut med en dag till. Ändå stod jag där och väntade på bussen nästa morgon. Jag var tvungen att stoppa in musik i öronen, sluta ögonen och helt stänga ute mig själv för att inte mitt illamående skulle få min kropp att vilja kräkas på vägen till skolan, ändå missade jag inte en enda dag. Det är en av de saker jag är mest stolt över idag. Någonstans djupt inom mig fanns en röst som sa: ”En dag kommer du att bli bra, om det så tar ett år, fem år eller tio år. Men du kommer inte att bli bra om du undviker det som känns jobbigt.”

Helt ärligt vet jag inte vad som fick mig att må bra igen. Förmodligen var det en kombination av många små saker under lång tid, och det hände successivt. En nyckelfaktor var dock att jag inte gav upp. Jag lät inte ångesten kontrollera mitt liv mer än den redan gjorde. Jag gick till skolan, jag gick på fester, jag gjorde allt som jag hade velat göra i vanliga fall.

Träningen var också extremt viktig. I slutet av gymnasiet när ångesten kom slutade jag träna. Det var bland det dummaste jag kunde göra, och det är inget jag skulle göra idag. Fysisk aktivitet är läkande, och om du inte har energi till ett hårt pass på gymmet räcker det med en promenad.

En av de största utmaningarna var att acceptera ångesten, men det är ett av de bästa verktygen att ha när den gör sig påmind, och det kommer den att göra. Tankemönster som ristas in under så lång tid kommer alltid finnas där någonstans, djupt under ytan.

Det är med hjälp av acceptans som jag blir av med min ångest idag när den visar sig. Jag tar ett djupt andetag och accepterar. Kanske till och med skrattar åt den. Jag uttrycker min tacksamhet för att ångesten är där och styrker min motivation att lägga tid på mitt välbefinnande. Sedan fortsätter jag min dag, med tanken att den får ”finnas där” hur mycket den vill. För jag kommer leva mitt liv precis som jag har tänkt ändå. Ångesten är nämligen uppmärksamhets-sökande. Bryr jag mig inte försvinner den rätt snabbt. Om inte med en gång.

Sist men inte minst, fann jag något som jag älskar att göra, och gjorde det så ofta jag kunde. Det blev mitt sätt att försvinna in i min egen värld och hämta styrka, att få tömma ut alla mina känslor som jag hade hållit inne tills det inte fanns något kvar. Jag lärde mig att använda min ångest som en drivkraft till att skapa fantastiska saker.

För mig har det alltid varit musiken. När jag gör musik finns ingenting annat. Jag släppte nyligen min debut-EP Äntligen, och den är skriven under den tid som jag skrivit om här. Min låt Hur tystnad låter är en produkt av min ångest och jag minns än idag när jag skrev den.

Det var en lördag förmiddag och jag satt och åt frukost. För att få i mig min mat var jag tvungen att skifta fokus, så jag satte mig och skrev en låttext. Skrev lite, åt lite. Jag jobbade i skift och försökte gå in i texten och känna vartenda ord jag skrev. När min frukost var uppäten tog jag fram gitarren, och när jag sjöng refrängen för första gången började jag gråta. Jag insåg där och då vad jag saknade mest av allt. Tystnaden. Att kunna sitta rätt upp och ner och tänka ingenting.

Idag mår jag bättre än någonsin. Självklart har jag precis som alla andra både bättre och mindre bra kapitel i mitt liv, men min ångest har gett mig färdigheten att handskas med motgångar på ett helt nytt sätt, och jag är inte längre rädd för mina rädslor. Dessutom har jag gått genom helvetet och kommit åter, vilket är något jag alltid kommer att ha med mig.

Därför vill jag avsluta det här inlägget med att rikta ett tack till min psykiska ohälsa.

Hur mycket jag än skulle vilja, kan jag inte vara arg på dig, eftersom att du gjort mig till den jag är idag. Utan dig hade jag aldrig skrivit låten Hur tystnad låter och jag skulle inte heller ha skrivit det här inlägget.

Om du vill komma i kontakt med mig eller följa min resa kan du gå in på min Instagram där jag heter @sunehallsten, och om du vill lyssna på musiken som jag nämner i inlägget går jag under artistnamnet Sune och min EP heter Äntligen, och den finns på Youtube, Itunes och Spotify. //Sune Hallsten

Detta är ett gästblogginlägg publicerat här hos Tilia där åsikterna som uttrycks är undertecknads. Tilia är en ideell organisation, alltid tillgängliga för stöd inom 24 timmar för dig som är ung som känner att du behöver oss. <3 

Vi jobbar just nu för att bli 1000 medlemmar under 25 år innan 31/12-2018. Signa gärna upp för medlemskap, det är gratis och du är med och stöttar Tilia så vi kan stötta unga med psykisk ohälsa. #backatilia genom att bli medlem här!

Vill du bidra med dina tankar om psykisk ohälsa i Tiliabloggen? Skicka ditt inlägg + bild till info@foreningentilia.se – vi hjälper dig gärna i utformningen av text och i val av biler. <3