Det har varit mycket fokus på min vikt, att jag lade mycket av min självbild och självkänsla i just vikten” #weallcarrysomething

Hej. Thor heter jag. En hobbymusiker som just nu försöker lära mig att boxas. Jag är författare och frilansskribent. 

Jag hade ätstörningar i tonåren, som många gånger gjort mitt liv väldigt svårt. Det har varit mycket fokus på min vikt och att jag lade mycket av min självbild och självkänsla i just vikten. När jag gick på gymnasiet kände jag mig misslyckad. Det är konstigt egentligen, för på ett annat sätt kände jag äntligen att jag fanns i ett sammanhang där jag trivdes. Jag hade börjat på estetisk linje – och i min klass var vi väldigt snälla mot varandra. Så, det handlade inte om vad andra sa, eller gjorde. Jag trivdes inte med mig själv, helt enkelt. I tvåan på gymnasiet gick jag upp mycket i vikt. Det ville jag göra någonting åt. Och receptet blev träning och en restriktiv kost. Till en början mådde jag jättebra. Men sen hände någonting. Jag mådde så bra att jag ville maximera den positiva känslan. Det här var ju någonting jag kunde kontrollera! Efter ett tag blev alltså viktminskningen en ersättning för den självkänsla jag saknade. Om jag inte kunde träna och kontrollera min kost – ja, då var jag inte värd någonting. Jag bockade av alla dagar jag klarade att nå mina mål. Så, det handlade om ångest. Jag fokuserade mina negativa känslor på min kropp och mitt ätande – och försökte attackera problemen genom att attackera mig själv. Till slut handlade det inte om att gå ner i vikt. Det handlade om kontroll. Efter ungefär ett år vände det, med hetsätningar och kompensation. Det var ännu värre. Jag skämdes så mycket – och hatade mig själv. Det tog lång tid att komma över. Jag kan ärligt säga till alla som läser det här – du kan aldrig förändra din kropp på ett sådant sätt att det kompenserar för en dålig självkänsla. Det är en fälla. En återvändsgränd.Under mitt vuxna liv har jag ett par gånger fallit tillbaks. Jag har återupptagit ätstörningen för att den på ett sätt är enklare att möta än att möta andra svårigheter i livet. Men, förstås – då blir allting bara värre. 

Jag försöker tänka att mitt mående går i vågor. Fixeringen vid mat och kropp finns lagrad i minnet, som ett sätt att slippa tackla allt annat. Det kommer bli bättre, igen. Det gäller att inte ätas upp fullständigt av hopplösheten, liksom. Men det blir lättare om jag försöker komma ihåg att det har varit såhär tidigare också. Det är inte konstant. 

Jag har funderat mycket på vad det innebär att vara frisk och fri. Jag tror att det är när en kan leva sitt liv så som en vill utan att mat eller träning överskuggar allt annat. Sedan kan det finnas tankar kvar, men en hanterar det. Sådana tankar hanterar jag hela tiden. Och då anser jag mig själv vara frisk och fri. Det är ofattbart hur viktigt det är med rutiner. Att komma ut, varje dag. Träffa människor. Äta regelbundna måltider. Träna. Socialisera. Skapa en bra balans av allting. När det rubbas, rubbas också jag och den säkerhet jag hela tiden bygger. Något som hjälper mig idag är att jag är engagerad kring frågor om psykisk ohälsa, där jag kan göra något bra med allt det jobbiga. Jag har inte kommit till en plats än där jag kan se tillbaka på min psykiska ohälsa – och märka en progression. Det går upp och ner. Jag försöker hantera det. Och tänka att jag vill ha ett bra liv, ändå. //Thor


Detta är ett gästblogginlägg publicerat här hos Tilia där åsikterna som uttrycks är undertecknads under kampanjen #weallcarrysomething. Läs mer om kampanjen här!

Tilia är en ideell organisation, alltid tillgängliga för stöd inom 24 timmar för dig som är ung som känner att du behöver oss. <3