“Det har krävt både mod, styrka och energi att våga stå för att jag är den jag är. Att jag duger som jag är”

Jag har alltid känt mig annorlunda jämfört med mina jämnåriga vänner, och även fast det är mindre påtagligt i mitt liv nu så har det krävt mycket av mig. Det har krävt både mod, styrka och energi att våga stå för att jag är den jag är. Att jag duger som jag är.

Jag är idag 22 år gammal, men för min del började mobbning och utanförskap redan när jag var 10 år gammal. Jag visste inte att det var mobbning jag var utsatt för, men det fanns de eleverna i skolan som verkade älska att fälla retsamma och elaka kommentarer när jag gick förbi. Till skillnad från många av tjejerna i min ålder hade jag kort hår, vilket jag var ensam om. Känslan när jag fick kommentarer som ”du ser ut som en kille”, ”vilken ful tjej du är” och liknande var hemsk. Jag ville bara göra mig osynlig, gömma mig i buskar, inte visa mig på skolgården. De kommentarerna fortsatte tills de äldre eleverna bytte skola, vilket inte skedde förrän flera år senare.

Ju äldre jag blev desto mer utanför och annorlunda kände jag mig. På mellanstadiet började tjejerna prata om killar, om att sminka sig, hur man skulle klä sig. Världen kretsade kring utseende och killar. Och den världen följde snällt med upp till högstadiet där även fester blev ett hett ämne.

Jag kände aldrig att jag kunde identifiera mig i något av det. Jag var inte intresserad av killar, smink, kläder, utseende och fester. Jag ville bara att livet skulle få vara kravlöst samtidigt som jag hellre ville prata om djupa ämnen som för mig berörde, och det gjorde att jag aldrig någonsin var en given del av ett kompisgäng. Jag passade inte in helt enkelt.

Just tonåren och de åren man går i skolan så tror jag att de flesta vill känna att de tillhör en gemenskap, och den känslan fick jag aldrig. Den känslan kom inte förrän jag, 20 år gammal flyttade långt hemifrån.

För min del var att flytta det enda som funkade för att inte längre känna utanförskap och ensamhet, och samtidigt slippa alla gamla minnen från mobbningen och att vara annorlunda. När jag flyttade var det för att jag hade hittat min drömutbildning, och samtidigt så fick jag även möjligheten att engagera mig ideellt i en förening. Båda de delarna har lyft mig och fått mig känna att jag faktiskt är värd mer än det jag upplevde under de mesta av åren jag gick i grundskolan, och det är alla värda. För mobbning, utanförskap och ensamhet är aldrig ditt fel – Du är aldrig någonsin fel, glöm inte det <3 

 

/Cornelia

Detta är ett gästblogginlägg publicerat här hos Tilia där åsikterna som uttrycks är undertecknads. Tilia är en ideell organisation, alltid tillgängliga för stöd inom 24 timmar för dig som är ung som känner att du behöver oss. <3