“Det handlar inte om att överleva, det handlar om att leva – ett inlägg om Ortorexi”

En ortorektiker tränar inte för att må bra, utan för att slippa må dåligt – vägen tillbaka till träningsglädjen

Ortorexi kan beskrivas som en fixering vid en hälsosam livsstil präglad av överdriven träning och nyttigt ätande. Ortorexi har likheter med, och överlappar till viss del med andra ätstörningar, framförallt Anorexia nervosa, men ortorexi är fortfarande ingen diagnos. ”En ortorektiker tränar inte för att må bra utan för att slippa må dåligt” så lyder definitionen i boken Ortorexi: fixering vid mat och träning av Yvonne Lin & Anatoli Grigorenko, och det stämmer.

Den som tar hälsosträvan lite för långt kan utveckla ortorexi även om personen varit helt fysiskt och psykiskt frisk innan och vad det är som gör att vissa drabbas tror jag är svårt att svara på, det är nog väldigt olika för olika personer. Enligt vissa som pratar om just ortorexi idag så går det inte att bli frisk, jag håller inte med.

När jag för första gången kom till en PT för att få hjälp för ett antal år sedan var det inte för att jag ville bli starkare eller snabbare, det var för att jag ville bli hel. Min kropp hade gått sönder. Jag hade året innan sprungit ett Maraton med en stressfraktur i foten och nu hade knät gått sönder i en tennismatch. Jag hade opererat korsbandet och ville få hjälp med min rehab.

Jag har alltid ägnat mig åt olika sporter och under just denna period tränade jag hårdare än någonsin, varje dag tränade jag och fler och fler timmar. Jag visste någonstans att min iver att nå nya mål och bli ännu mer hälsosam tillsammans med samhällssynen på den ”perfekta kroppen” gjort att jag mer och mer glidit över i en tvångsmässighet och fixering vid ”nyttig mat’’ och stenhård träning. Mitt förhållningssätt till min kropp och till min prestationsförmåga var kopplad till en felaktig övertygelse om att avvikelser från mitt hälsosamma levnadssätt skulle leda till förlorad kontroll som i sin tur skulle leda till en förlorad självbild. Jag skulle bli en sämre person.

Kan man vara för hälsosam? Inte om man lyssnar på vad många tidningar, bloggare, livsmedelsproducenter och ”hälsoexperter” säger. Min erfarenhet är dock att om man försöker för mycket kan man glida över i någonting som inte är hälsosamt. När alla kolhydrater, ”ohälsosamma livsmedel” och vilodagar plötsligt försvunnit är det inte bara kroppen som går sönder utan också psyket.

Mitt levnadsmönster hade lett till ett negativt hälsotillstånd. En kropp i obalans med ett hjärta som bara slog snabbare för varje morgon, en trötthet, en yrsel, en känsla av tristess, en oförmåga att stanna upp, dagliga tankar som ”jag okar inte mer”, ”kom inte hit”, ”inte en sak till” en känsla av matthet, en oförmåga att känna lycka, en ständig stress, för låg fettprocent, hormonell obalans och en mage som totalt lagt av. Jag var ur balans. Jag var deprimerad. Dels på grund av ett ständigt energiunderskott, men också för att jag hade nekat mig själv så mycket av allt det jag tidigare älskat, som spontanitet, efterrätter med vänner, ett glas vin, en chokladboll med mamma en eftermiddag, en hel dag liggandes på stranden utan planer, mumsandet av Singoallakex utan att fundera över hur många som är normalt att äta… allt det där som fick mig att känna mig levande. Jag bestämde inte längre över mitt eget liv.

Min glädje för träningen hade också försvunnit, min lösning var att lindra tillståndet med mer träning och mer kontroll på det jag åt. Jag tränade inte längre för att må bra utan för att inte må dåligt. Jag slutade lyssna på min kropp och mina känslor och prioriterade träningen högre än allt annat i mitt liv. Min kropp hade ett konstant energiunderskott och det var som att den aldrig riktigt ville lämna mig ifred, den pushade ständigt för att jag skulle vara vaken och alert för att fylla på med energi men jag var dålig på att lyssna. Jag vågade inte släppa min rigida träningsplan och så fort jag ville skippa ett träningspass kom ångesten, värre och värre. Lika dant var det med kosten, jag kunde inte förmå mig att äta något som i min värld var ohälsosamt.

Här började min resa. Knät? Ja, det läkte snabbt och kroppen blev hel men i mitt psyke och sinne fanns det en hel del kvar att jobba på. Inställningen till träning, till kost, vila och återhämtning. Till mitt liv, till hjärtat, hjärnan och nervsystemet. Genom stöd, coachning och uppmuntran på ett fantastiskt ställe, Ylab, i Stockholm fick jag hjälp att faktiskt träna mindre och fokusera på rätt saker för att må bättre. Jag började jobba med att hitta tillbaka till glädjen i träningen och insåg att vila behövs och kroppen blir starkare och sinnet lättare, det är skillnaden.

Förr fick jag ofta höra att ”du är så smaaaal”, ”du är så vältränad”, ”du är så duktig och disciplinerad”. Det var kommentarer jag knarkade under många år. Men nu, under det senaste året, har jag plötsligt fått höra andra kommentarer som ”du är så full av liv”, du strålar”, ”du verkar lycklig och harmonisk”. Jag kan säga att jag nu uppskattar de senare kommentarerna betydligt mer.

Jag har alltid älskat träning och glädjen jag kan få ut av det. Jag älskar träning tusen gånger mer efter att jag börjat träna av rätt anledningar. Känslan av att jag gjort något roligt och lagom utmanande som gör mig starkare i min kropp och som person. Känslan av adrenalin och endorfiner som pumpar i kroppen och avslappningen efter ett skönt pass. Att få ta i, vara ostoppbar, känna puls, andas, de dagarna som bara blir spontan vila och inget mer. Allt det där friska som också är en del av mig och som jag delar med många andra. Varje människas hälsa är lika viktig och träningen kan vara något för dig, precis som det är något för mig. Vi tränar bara på olika nivå och på olika saker med olika mål.

Jag har nu förstått att träning inte behöver betyda att jag måste plocka bort något annat eller sluta med vissa saker. (För många är detta självkart, men för mig var det inte det). Jag behöver inte gå upp kl 05 på morgonen för att träna, eller skippa kolhydrater, eller sluta äta chokladbollar eller bara äta ”nyttigt”. Jag kan fortsätta umgås med mina vänner, äta god mat och LEVA livet, om jag vill, och det vill jag. Träning är en del av mig men det är också mina vänner, min hund, man och familj och dem vill jag aldrig mer prioritera bort. Jag tänker fortsätta leva och jag tänker fortsätta njuta och jag tänker aldrig mer låta någon annan än jag själv tala om vad som är bäst för mig, i mitt liv.

Vissa säger att ortorexi inte går att bli frisk ifrån, ur min synvinkel är det ett tillstånd som absolut går att komma ur. Träning kommer inte med ett pris man måste betala, vi måste inte betala med något alls. Träningen är min, den är din, den är allas. Träning är ett privilegium och ingen belöning.

Jag har funderat på vad som gjorde att jag vände min ortorexi och började bli frisk, det var när jag slutade kämpa emot. Det var jobbigt, det jobbigaste. Att tvinga mig själv sova istället för träna på morgonen, titta på ett helt tv-program utan att släppa fokus, äta mat jag tidigare inte ätit, bryta mönster, läsa forskningsrapporter istället för bloggar. Det var tufft att sakta ner, för kroppen slappnade av, vilket gjorde att fysiska symptom på utmattning började visa sig. Kroppen hade viskat om dessa under lång tid, men nu SKREK den. Jag kunde inte ignorera den längre, jag gick igenom det. Yrsel och panikattacker, jag trodde jag skulle dö. Men nu vet jag att man inte dör, man börjar leva. Det går. När jag gjort det, vaknade jag ur min dvala. Tiden innan och tiden efter är annorlunda. Man går aldrig tillbaka, man vill inte. Man kommer på att man inte mådde bra innan man tog tag i sitt problem heller. Jag vet fortfarande inte exakt vad jag vill och vart jag ska och det är helt ok, men vet i alla fall vad jag INTE vill… och det är tillbaka. Tänk aldrig att du inte mår ”tillräckligt” dåligt, tänk inte ”äh jag överlever”. Det handlar inte om att överleva, det handlar om att leva.

/Charlotte