“Den här världen behöver många olika sorter. Dig och mig” #weallcarrysomething

 Jätteglad – euforisk, hejdlös gråt, enorm trötthet, plötslig ilska. Hej här kommer alla känslorna på en och samma gång. Så länge jag kan minnas har mitt inre varit för explosivt för min känsliga själ, allt med mig var fel. Min högsta önskan har alltid varit kontroll, att kunna vara lagom. Prata lagom, skratta lagom och upplevas som samlad och klok. Jag kämpade hårt i skolan för att ”vara som alla andra” enligt mina egna regler inte sticka ut men misslyckades konstant. Huvudet var fullt av alla uppgifter om att kontrollera och känslan att misslyckas var överväldigande. Detsamma med själva skolarbetet, inget tycktes fastna och mina timmar med näsan i skolböckerna gav inget resultat då prov och uppgifter gett mig panik i form av att prestera och bli bedömd. 

Sakta men säkert bröt jag ned mig själv. Straffade mig själv. Minns i grundskolan hur jag vaknad och tänkte ”imorgon ska jag vara normal och smart”  Jag tog bort saker jag älskade ur mitt liv, som ett straff för dåligt utfört uppdrag. 

Inga mer bullar, ingen portion två – det. är. du. inte. värd. 

Dagliga promenader, snabba utan att känna efter. 

Tänk inte så mycket. 

Sluta handla saker till dig själv, du är inte fin nog. 

Prata inte hemma, skratta inte med din familj – de är för bra för dig. 

Jag skulle ta mig igenom gymnasiet samtidigt som jag var som tryggast på mattan i mitt sovrum, i skräddarställning på en yta av en kvadratmeter – jag ville vara osynlig, smälta in i en vägg. Ville inte synas eller höras och absolut inte bli kommenterad, något som är omöjligt i skolans värld. Hos BUP ville min psykolog bara prata om allt som var jobbigt, vilket fick mig att dyka än djupare ned i min depression och ätstörning. 

Strategier och livshopp, en känsla av framtidstro – den önskan och behovet av guidning var så stark hos mig men jag vågade inte ställa krav. Vågade inte visa att jag nånstans längst därinne verkligen ville leva.

Hur gick det till, hur blev jag den här personen jag är idag? Hon som älskar orange och skor samt skamlöst lyxar sig med nya hudvårdsrutiner. Hon som skrattar högt och ibland på helt fel ställe. Hur kom jag tillbaka? 

När jag tillslut sökte mig till min husläkare, grät jag och berättade om min rädsla för att jag drabbats av någon fysisk sjukdom. Hoppade i stolen och tårarna ville aldrig sluta rinna. Hon lyssnade, antecknade och gav mig remiss till MR av hjärnan och tog alla blodprover som kan tänkas behövas. Efter några veckor sågs vi igen. 

– Anna, alla dina prover är så bra. Helt normala. Jag ser inga tecken till någon fysisk sjukdom. Vi måste leta efter något annat. Jag är inte deprimerad, jag är sjuk. 

sa jag och kastade mig gråtandes ut genom dörren, arg över att det inte fanns någon sjukdom att behandla. 

Efter någon vecka ringde jag upp henne och bad om ursäkt och sa att jag tänkt färdigt. Världens finaste läkare lyssnade och hejade på mig, sa att min reaktion var normal och att jag var modig som hörde av mig igen.

Jag finner inte ord för den här läkaren som såg hela mig, som såg hur jag slet med ett kaosartat inre och gav mig chansen att förstå hela mig. 

Idag är jag hel, mina ups and downs har jag lärt mig förstå. Jag är inte fel, jag är jag och det är ok att inte känna att man passar in i en mall. Självklart är jag ibland ledsen och känner mig skör fortfarande men det tar inte över mitt liv, jag ser att det är det som är en del av mig som jag ska vårda. Något som hjälper mig idag, är att också få hjälpa dig att förstå DiTT värde, så vi kanske hörs i chatten. Den här världen behöver många olika sorter. Dig och mig. //Anna 


Detta är ett gästblogginlägg publicerat här hos Tilia där åsikterna som uttrycks är undertecknads under kampanjen #weallcarrysomething. Läs mer om kampanjen här!

Tilia är en ideell organisation, alltid tillgängliga för stöd inom 24 timmar för dig som är ung som känner att du behöver oss. <3