“Blod är tjockare än vatten! Eller??”

När jag var liten var jag som en svamp som söp in känslomässiga stämningar, och dessa gjorde en enorm inverkan på mig. Det kunde vara allt från en konflikt mellan personer, en sorglig scen i en film eller en hemskt sanning om verkligheten. När jag var glad, var jag helt lyrisk och energisk, och pratade ofta i en harang av vilt hoppande ämnen och innehåll. När jag var orolig och nervös var jag lättgråten och rädd. Och när jag var arg så kändes det som hela kroppen skulle spricka.

Dessa egenskaper var inget jag kände igen hos någon i min biologiska familj. Den bestod av människor som var praktiskt händiga, ekonomiska, rationella och väldigt presterande i många dimensioner av livet. De hade ett väldigt pragmatiskt och intellektualiserat förhållningssätt till livet, och att visa känslor och sårbarhet var inget man uppmuntrade.

Många av mina känslor och frågor som jag delade med min familj möttes ofta med missförstånd, de fick mig att känna mig naiv och bortskämd. Ibland avfärdade de mina tankar med irritation eller ilska. Jag lärde mig därför att det skulle straffa sig att visa sig sårbar och att det inte var någon bra egenskap att utveckla. Samtidigt kunde jag inte dämpa allt jag kände. Jag hade så många känslor och tankar som jag ville diskutera och dela med någon. Men min släkt var inte mottaglig. De tyckte det var fånigt eller ointressant. Mina upplevelser och min livsvärld blev ofta ifrågasatt, och jag började ifrågasätta den själv. Jag började också känna mig som en främling i min familj. Vi var så fundamentalt olika, hade olika värderingar och olika perspektiv. De kunde inte förstå eller empatisera med mina intressen och tankar.

Men efter ett tag fann jag vänner som jag hade mycket gemensamt med. Vi var kvällsmänniskor, älskade fantasyböcker, lyssnade på Kent, ifrågasatte normer, prokrastinerade och var på många sätt normbrytande. Det tog ett tag för mig att våga öppna upp den där sårbara och känsliga sidan, som så många gånger hade blivit avfärdad och missförstådd. Men när vi började, lite i taget, vara mer ärliga och sårbara med varandra, så utvecklades vår kompisrelation till något djupare. Vi kunde se och förstå varandras innersta känsloliv och tankar. Våra samtal var så dynamiska, flytande och stimulerande. Det var en fantastisk känsla. Alla dessa strukturer och saker som jag trodde att jag var ensam om att uppleva, delade jag med mina bästa vänner. Jag fick min världsbild och mina egenskaper validerade. De var inte konstiga eller dåliga, det var bara det att ingen i min omgivning förstod. Mina vänner berättade om liknande upplevelser. En ensamhet som växts fram från att inte kunna spegla sig i någon , eller helt sakna förebilder.

Men det fanns en sorg där också. Hur kunde mina kompisar känna till så mycket om mig, som min familj aldrig hade brytt sig om att fråga om? Min familj visste inte ens vad jag gillade att göra, eller vad jag brann för.

Det yttrade bland annat genom att man försökte få mig att börja segla, spela golf och tycka som dem politiskt. Men ingen frågade om vad jag egentligen tyckte eller tänkte. Jag fick golfklubbor och bilmodeller som födelsedagspresenter , fast det enda de såg mig göra var att läsa och spela tv-spel. Det var något de inte tog seriöst eller såg som ett legitimt intresse. Och när jag pratade om känslor och tankar om rättvisa, blev jag ofta nonchalerad. Det fick mig att känna mig väldigt besviken, förråd, osynlig och irrelevant.

Men i senare dagar så har jag kommit fram till att mycket av min besvikelse och sorg härstammade från min förväntning på familj. Denna förväntning kom direkt från normer av en kärnfamilj och tankar likt ’’blod är tjockare än vatten’’. Jag kunde inte alls relatera eller känna igen mig i det. Jag kände snarare att mina nära vänner hade blivit min symboliska familj och att min biologiska familj var ett socialt och ekonomiskt kontrakt. Några randomiserade främlingar som under vissa former skrivit under ett avtal att ha ex antal skyldigheter till varandra. Det hela kändes fånigt, påtvingat och konstlat.

Jag demonstrerade mina känslor och tankar kring detta genom att spendera många högtider , likt julafton, med mina kompisar istället för min familj. Jag orkade helt enkelt inte att försöka passa in i deras mallar, småprata om saker jag inte brydde mig det minsta om, och hela tiden hålla god min och försöka nå upp till deras förväntningar. Jag blev helt utmattad varje gång jag spenderade tid med min familj under längre perioder, jag kände mig också så liten och obefintlig. De känner ju inte ens mig, de vet ju inte ens vem jag är. Varför ska en fånig normerande lag tvinga in mig i att socialisera med dessa människor som inte bryr sig om mig som person. Om inte vi hade varit bundna av blod hade vi ju aldrig haft en relation, eller ens pratat med varandra. Många i min familj hade jag till och med ratat som osympatiska och ointressanta människor.

Nu är jag 25 och har bearbetat en del tankar, känslor och rannsakat mig själv. Jag har ett nytt perspektiv som inte är lika skuldbeläggande och ratande av de personer som utgör min biologiska familj. Jag har börjat förstå att det som jag tolkade som att de inte brydde sig överhuvudtaget, snarare hade med att göra att vi var väldigt olika och att vi saknade verktyg för att kunna förstå och validera våra olikheter.

Mina förväntningar är inte längre att de ska känna mig inne på djupet och kunna ge mig känslomässigt stöd. Jag vet att det aldrig kommer ske. Det låter hårt, men det är en väldigt befriande insikt. Det leder till att jag tar relationen till min biologiska familj, lite som den är.Vi visar uppskattning och kärlek på olika sätt, och vi kan inte alla vara så kompatibla att man kan ha en djup relation. Och idag har jag en mycket mer hälsosam relation till min biologiska familj.

Jag läste för några år sedan en artikel som analyserade ordspråket ’’blod är tjockare än vatten’’. Tydligen visar det sig att ursprungstexten egentligen går ’’Ett förbund av blod är tjockare än ett förbund av fostervatten’’. På den tiden var ett förbund av blod: vänskap i strid eller icke biologiskt syskonskap. Det ironiska är alltså att ordspråkets ursprungsbetydelse är att vänskapsrelationer är starkare än familjerelationer, fast vi idag använder en modifierad version som syftar till att familjerelationer är starkare.

Det kändes så jäkla självklart och logiskt utifrån mina upplevelser, och jag blev lyrisk när jag insåg att denne texts författare hade kommit fram till samma slutsats som jag. Det får mig också att tänka på så många andra därute som har liknande upplevelser; Att inte känna sig sedd, förstådd eller uppskattad av sin biologiska familj. Och egentligen är det inte så konstigt. Kollar vi på matematiken bakom genetik och alla miljöfaktorer som tillsammans utgör utvecklingen av vår person, så är det ganska låg chans att vi skulle vara väldigt kompatibla med den grupp av människor vi föds in i. Det optimistiska med denna realisation är att man inte behöver följa idealet av en fantastisk kärnfamilj och därmed helt förlita sig på ens biologiska familj för att få sina känslomässiga och existentiella behov tillfredsställda. Med den sanningen har får vi frihet och kraft till att själva kunna hitta fantastiska människor som kan ha den rollen för oss. Det finns många personer därute som bättre kan förstå och se en själv för den man är. Dessa kan utgöra vår nya symboliska familj. En trygg hamn där vi kan ladda på med energi och kärlek. Något som många av oss alltid saknat från våra biologiska familjer.

För mig är inte ’’blod tjockare än vatten’’, men däremot ’’förbund av blod tjockare än förbund av fostervatten’’. Det behöver inte vara så för alla, men jag tror det kan göra nytta att visa att för många är inte deras biologiska familj den fantastiska kärnfamiljen man alltid drömt om. Men att vi har möjlighet till att skapa andra fantastiska familjer.

/Adam

Detta är ett blogginlägg från en av våra fina volontärer. Adam är engagerad i vår påverkande del av Tilia som är ute och föreläser och är med i olika sammanhang som ska göra vårt samhälle bättre. Behöver du stöd? Läs mer här!