“Att livet inte är på topp exakt hela tiden betyder inte att en inte kan må bra”

“Livet går alltid upp och ner, det gör det för alla.”

Denna mening har tagit ifrån mig mitt hopp i mörka stunder. Denna mening har gjort att hela livet känts meningslöst. Denna mening har gjort att jag inte velat kämpa för att leva vidare. Inte på långa vägar enbart, men meningen när den sagts har varit som ett knytnävsslag rakt i ansiktet. Tills jag förstod.

I min värld då, så betydde det att jag aldrig skulle kunna må bra. Det fick mig att känna att det inte var värt att ens försöka. För varför skulle jag, när jag ändå skulle vara fast i detta mörker för evigt? För att det skulle vara “upp” ibland, tog inte bort den väldiga smärtan som mörkret innebar. Jag förstod inte. Varför ska jag försöka må bra, om jag alltid kommer vara kvar i detta?

Och så tänkte jag, länge. Blev irriterad över de illa valda orden, den ickeförstående innebörden, den lite för fejkade positiviteten.

För mig betydde “ner” ett kompakt mörker, en intensiv självdestruktivitet, som uttryckte sig på flera sätt. Att gå hand i hand med döden, att aldrig känna att jag får skratta eller ens le. Jag var fast i sjukvårdens slutna cirkel. Det var inte där jag ville vara.

Skulle jag behöva återuppleva detta, om och om igen, i resten av mitt liv, för att livet går upp och ner?

När “upp” inte var mycket bättre, då det i princip betydde mörkgrått på skalan från becksvart. Jag kunde skratta då, men inte utan att sedan sköljas över av ångest. Jag kände att även när jag mådde bra, så kändes livet meningslöst. Jag sa det till min bästa vän en gång, att även när jag är lycklig, så vill jag dö. Då svarade hon: “Då har du aldrig varit lycklig”. Och jag minns så väl att jag inte alls höll med henne.

Men nu, många år senare, så gör jag det. För även mina “bra” dagar då, så mådde jag fortfarande väldigt dåligt. Jag var inte lycklig då, men det fanns stunder som var bättre än andra.

Jag har även insett vad som menas, eller vad jag tror menas, med meningen jag inledde med. För när det är livet som går upp och ner, så är en på en plats där “ner” inte längre är det avgrundsdjupa, mörka hålet där allt är kaos, utan mer åt hållet mindre bra. Där “bra” mer är genuin och bubblande glädje, känslan av inre lugn och tillfreds med vart en är, både i livet och i sig själv. Och allt däremellan! Där känslor får finnas, och de går att hantera, för känslor är inte farliga.

Det kommer vara tufft ibland, men det betyder inte att allt kommer vara som när en mådde som sämst. Det jag inte förstod var att lägstanivå höjdes, men också att även högstanivån höjdes. Som en så måhända simpel sak som att kunna skratta utan att få ångest efteråt, det är en helt enorm befrielse. Att kunna vara genuint glad, oavsett hur ofta det händer, så är det något helt annat än det jag var i förut. Jag visste inte hur det var att må bra, mindes inte hur det kändes. Och då blev det som ett hånskratt att säga att livet går upp och ner. Men det gör det och det är helt okej. Dalarna kommer inte alltid vara lika djupa, topparna kommer att höjas och mellanläget stabiliseras. Jag förstår det nu. Att livet inte är på topp exakt hela tiden betyder inte att en inte kan må bra, för det går.

För det kommer aldrig bli som förr.

 

/Karin

Detta är ett gästblogginlägg publicerat här hos Tilia där åsikterna som uttrycks är undertecknads. Tilia är en ideell organisation, alltid tillgängliga för stöd inom 24 timmar för dig som är ung som känner att du behöver oss. <3