Allhelgona-tankar <3

Vi står nära varann i en halvcirkel, nära, men var för sig. Framför oss fladdrar ljusen på marken, samman med blommor, ljung, lyktor, en nalle och en sten med orden “Älskade dotter”. Det hugger till i hjärtat varje gång jag läser stenens två ord. Får mig att minnas tillbaka till den känslosamma begravningen. Jag lägger ner vår hjärtformade krans av mossa prytt med blommor i knät på nallen. Vi tänder våra ljus, ställer dem bredvid de som redan brinner. Tårarna börjar rinna.

Det var ett år sedan hon lämnade oss nu. Det var inget hon valde, inte heller var hon sjuk. Ingen kunde förklara varför. Och nu vilar hon i jorden.

Jag står där, ser den vackra stenen med det ännu vackrare namnet ingraverat i guld. Hennes namn lärde mig för alltid att Au betyder guld, liksom hon var guld för mig, för oss. När jag står där, är det första gången jag kan känna ren och skär sorg över henne, över saknaden och över att hon fortfarande borde varit med oss. Utan skuldkänslor om att det borde varit jag, för jag var ju den som hade velat det, i så många år. Jag var den som försökt och försökt, utan att “lyckas”. Innan har jag inte kunnat sörja så innerligt henne, utan sorgen över att det inte varit jag har varit så påtaglig. När vi stod där igår, kunde jag sörja utan att få ångest. Jag var ledsen och det gjorde så förbannat ont, men jag sörjde min barndomsvän, inte att det inte var jag som låg där.

Jag sörjde även åren jag missat av livet, för att jag varit för sjuk för att kunna vara med och ta del av det. Alla stunder jag missat med henne, för att jag var sjuk. Ingenting går att göra annorlunda, det som varit har varit, men det gör ont. Det ger mig perspektiv på vad det är jag gör. Jag kände att jag inte vill missa mer.

Jag kunde inte veta vad som skulle hända min vän, jag kunde inte styra att jag mådde så dåligt. Jag kunde inte veta att vår vänskap skulle övergå till minnen tidigare än någon hade kunde ana. Men jag kan göra något nu.

Vi kan inte styra över allt. Jag känner sorg över alla förlorade stunder, som jag aldrig kommer kunna ta igen, med henne, men jag har fortfarande personer jag älskar som lever. Och allt jag egentligen kan göra är att se till att vara med dem. Ta tillvara på vår tid. Vår tid tillsammans.

En av oss kramar om mig, hårt, och jag kramar tillbaka. Låter tårarna rinna och snörvlar i kylan och mörkret.

Jag kommer aldrig mer få krama om henne. Jag kommer aldrig mer få höra hennes skratt. Men jag minns det, bevarar dem i hjärtat. Och jag vet, att hon skulle varit stolt om hon sett mig nu.

/Karin

Detta är ett gästblogginlägg publicerat här hos Tilia där åsikterna som uttrycks är undertecknads. Tilia är en ideell organisation, alltid tillgängliga för stöd inom 24 timmar för dig som är ung som känner att du behöver oss. <3