“Jag speglar självförtroende utåt men känner raka motsatsen på insidan” #weallcarrysomething

Jag ska idag göra något som jag aldrig på mina 25 år har gjort tidigare och det är att berätta hur det är på riktigt.

Vi skippar alla tomma ”jag mår bra” fraser och de konstanta penseldragen som förgäves försöker måla vit färg över en nattsvart bakgrund. Tar av oss alla de 100 tals masker vi har burit under majoriteten av våra liv för att försöka framstå som något vi inte är.

Idag ska vi låta ärligheten få komma fram på riktigt, den ska få vara precis som den är oavsett om den är hemsk eller fin så är sanning och ärlighet det som är vackrast i längden. Vi känner inte varandra, vi har aldrig pratat med varandra och vi har aldrig sätt varandra men idag ska du få veta vem jag är, vem hela jag är. Du ska få veta mina innersta känslor.

De känslor och tankar som har gömt sig från omvärlden under en hel livstid, de tankar som är jobbigast och de känslor som får mig att känna mig som skörast.

Detta är en bit av den nakna sanningen som lagt grunden till ett liv fyllt med psykisk ohälsa.

Till dig som läser detta så vill jag bara säga att det är okej, allt är okej. Det är okej att prata, det är okej att dela, det är okej att vara sig själv och kan du relatera det minsta till vad du nu kommer att läsa så vill jag bara säga att det är okej, du är inte ensam.

Mitt namn är Hampus.

Jag har under hela mitt liv lidit av psykisk ohälsa.

Där bland annat negativa tankar har tagit över mig och infiltrerat min kropp under många år. Som ett virus eller en parasit som har kommit in i mitt blod och sakta men säker infekterat och tagit över min kropp till den punkt att jag har blivit parasiten. Så jag har då agerat som en parasit och trott att är parasiten är jag.

Jag kan berätta om allt som jag har gjort under mina år. Hur en överkonsumtion av alkohol och droger har varit en stor del i min flykt, hur våld, kriminalitet och sjukhusbesök har varit min vardag. Ett liv där jag hela tiden omedvetet har flytt från min själv, min känslor, mina tankar och mitt mörker.

Jag skulle kunna prata i evigheter om allt skit jag gjort mot mig själv och andra men jag tycker att man i så fall missar den viktiga frågan. För det är inte vad jag har gjort som jag tycker är intressant utan det är varför jag har gjort som jag har gjort.

Jag har en stark tro om att det inte finns några dåliga människor, det finns bara människor i dåliga tillstånd. Och det menas att ingen människa i sitt sinnes fulla bruk skulle åsamka sig själv eller andra något illa. Tex så tror jag att det finns få personer med ett lyckligt liv, som vaknar upp glada på morgonen, har en strålande dag och sen mördar någon på eftermiddagen, samma gäller mig och min psykiska ohälsa, jag har gjort vad jag gjort för att jag varit i ett dåligt tillstånd.

Och för att förstå vad jag menar med ett dåligt tillstånd så tänkte jag beskriva det tillståndet jag har befunnit mig i genom hela mitt liv och jag tänkte börja med att beskriva min självbild.

Det är som att jag bara är en fasad och att jag burit en mask i hela mitt liv. Att jag speglar självförtroende utåt men känner raka motsatsen på insidan.

Ena dagen kan jag stå och kolla på mig själv i spegeln och känna att jag är hur grym som helst till att nästa dag känna mig fullständigt värdelös, liten och hata mig själv. Det är som att jag har byggt upp min fasad och att igen vet hur jag verkligen är inte ens jag själv.

Jag försöker hela tiden att upprätthålla och leva som att min fasad är jag. Men det går inte för fasaden är inte tät och varje dag kan det komma saker som lyser igenom och träffar mitt värdelösa jag på insidan.

När de strålarna trängt igenom så är det som hela min fasad totalt rasar samman, som att jag bli exponerad och mitt värdelösa jag står helt öppet och naket. Jag klarar inte av det och går direkt in självömkan och vill bara fly till landet ingenstans, bort från mig själv. Jag går totalt in i mig själv och allt runt omkring mig tappar mening och värde.

Tiden går och jag bygger upp min fasad igen, ibland så kan det gå över en natt och ibland kan de ta veckor/månader. När fasaden är uppe igen så är jag ”tillbaka” men den rivs lika snabbt igen när något tränger igenom.

Det är så smärtsamt när min fasaden bryts att jag förlorar mig helt och inte kan se vad som ligger där bakom allting, vad som finns inom mig. När jag har fasaden uppe så är det som att jag spelar en roll som inte är jag och därför inte heller vet vem jag verkligen är.

Jag vet inte vem jag verkligen är för det enda jag gör är att jag försöker hålla borta smärtan som finns inne i mig, Så är det allt jag är? Är jag smärta?

Vad är jag, vem är jag?

Hur ska jag kunna veta vem jag är, när jag måste vara någon annan. Hur ska jag kunna värdesätta mig själv när jag inte ens kan vara jag? Hur ska jag kunna älska mig själv när allt jag känner är smärta och hopplöshet?

Det är från denna bilden som jag ”interagerar” med världen omkring mig. När min fasad är uppe och mitt ego är påslaget så går jag ut i världen och tar. Jag tar och tar och tar för jag vet att snart så kommer jag att falla samman. Jag måste ta så mycket jag kan innan jag fallerar och mitt inre kommer fram.

Detta gör livet till en ständig kamp, en kamp mot smärta, en kamp mot att vara värdelös, en kamp för att hålla upp min fasad, en kamp om att roffa åt mig så länge jag kan och det är en kamp som jag utför helt ensam.

Det är jag som utkämpar kampen, jag och ingen annan. För vem är alla andra?

Hur ska jag veta vem dem är när jag inte vet vem jag själv är?

Hur kan jag känna vad andra känner när jag inte ens kan känna mig själv?

Hur kan jag lita på andra när jag inte ens kan lita på mig själv? Hur ska jag kunna ge kärlek till andra när jag inte ens kan älska mig själv ?

Nej det är min kamp, min ständiga kamp mellan smärta och fasad. Min ständiga kamp mellan att roffa åt mig tills jag faller.

Min kamp och jag är helt ensam. Jag vet inte om ni hängde med i min text där men det som den slutar med och också det som har störst betydelse, det är att jag är helt ensam. Helt ensam. Det här är det viktigaste att förstå för det är den känslan som är den mest fundamentala och den läskigaste som jag bär och har burit med mig hela mitt liv, att jag är helt ensam. 

Utan att gå in på för mycket detaljer så insåg jag när jag var väldigt liten, så långt bak som jag kan minnas iaf, är att jag inte kan lita på någon. Jag kan inte lita på någon, inte mina vänner, inte vuxna och inte mina föräldrar. Den enda personen jag har i hela världen som jag kan lita på var mig själv. Och när den enda personen att lita på i hela världen är i ett ständigt mörker så är det inte bra. För jag har svikit mig själv hårdare än någon annan.

När jag sluter mina ögon och ser mitt inre barn så är det ingen vacker syn. För jag har smutskastat, spottat och sparkat på det så många gånger att allt som finns kvar i mitt bröst är smärta och obehag.

Så vad tror ni att jag känner när jag står framför spegeln på morgonen? Det är inte kärlek och vördnad precis, utan det är raka motsatsen. Och med den känslan så blir det jävligt lätt att försöka fly ifrån sig själv, för vad som helst är bättre än att känna så. Oavsett vart det har lätt mig så har det varit bättre än att känna så.

Det finns inga dåliga människor, bara människor i dåligt tillstånd, och detta var mitt tillstånd.

Men till slut gick det inte längre, jag hade gått över och ritat om min moraliska gräns så många gånger att den inte fanns längre, jag hade skadat mig själv och andra så hårt att jag inte längre kunde se mig själv i spegeln. Jag hade flytt så länge att jag inte visst var jag var längre, det enda jag visste var att jag blev mer och mer rädd och mer och mer ensam. Och vad jag än gjorde så kunde jag inte längre dämpa smärtan i mitt bröst, hur långt jag än gick.

Jag insåg en sak, att enda sen jag var liten så hade jag känt mig ensam. Jag hade känt att ingen såg eller hörde mig.

Den där fasaden jag hade skapat för att synas och höras den hade egentligen inte fungerat. För även om jag var i centrum, hördes mest och hade alla blickar på mig, så varken såg eller hörde någon mig. För det var inte jag, eftersom jag spelade någon annan.

Och jag insåg att även om jag inte vet hur så behöver jag sluta fly, sluta spela någon annan och på något sätt försöka hitta mig själv och även hitta mitt inre misshandlade barn.

Det var då jag för första gången sökte hjälp, det var då jag ringde en psykolog.

Jag har nu gått i terapi i snart 3 år och det är det är både det tuffaste men samtidigt det bästa beslutet jag har gjort i hela mitt liv. Jag hade alltid trott att det var svagt att prata om sina känslor men det stämmer inte. Tvärtom så är det det tuffaste och modigaste jag har gjort i hela mitt liv.

Vilka förändringar har skett på dessa 3 åren?

Idag dricker jag mig inte full, jag använder inga droger, jag gör inget kriminellt, jag hamnar aldrig i bråk och mina besök på sjukhusen har blivit färre. Min fasad som jag har haft uppe i så många år håller jag på att kliva ut ifrån. Min insida som har varit så smärtsam att jag inte ens vågat titta på den har börjat synas och min rädsla för ensamhet har börjat försvinna.

För några veckor sedan hände något fantastiskt. Jag såg mitt inre barn, jag såg alla år av misshandel och hat som tyngde ner honom, det var lager efter lager av smärta så tungt att han inte ens kunde stå. Och för första gången i mitt liv så sträckte jag ut min hand till honom.

Jag började lyfta bort hans tunga lager av smärta och han kunde tillsist ta min hand. Han var rädd men det var inte jag. För första gången i mitt liv så kunde jag hjälpa mig själv utan att gå in i min egen rädsla. Jag var här för mig själv, jag var här och nu. Jag hade gått från fängelset som var mitt huvud till mitt hjärta och för första gången så bara var jag.

Det var så otroligt fint.

Jag log och jag höll mitt inre barn med värme och vördnad. Jag höll mig själv utan att ha några tankar eller krav, om den lilla pojken som var jag kunde resa sig upp så var det helt okej och om han inte kunde det så var det också okej.

För första gången i mitt liv så kändes allting i det ögonblicket helt okej. 

Detta har jag att tacka min terapi för, utan den så hade jag aldrig haft det där ögonblicket som var fritt från ensamhet och fyllt med kärlek. Utan terapin så hade jag kanske inte funnits idag eller så hade jag fortfarande varit på flykt ifrån mig själv och omvärlden. Så tack, tack till alla som har hjälpt mig och tack till dig som med dina ord kan göra så mycket för dig själv och andra.

Kan jag så kan du, du är inte ensam för vi är här tillsammans.

//Hampus (Instagram: Hampushimself)


Detta är ett gästblogginlägg publicerat här hos Tilia där åsikterna som uttrycks är undertecknads under kampanjen #weallcarrysomething. Läs mer om kampanjen här!

Tilia är en ideell organisation, alltid tillgängliga för stöd inom 24 timmar för dig som är ung som känner att du behöver oss. <3 Just nu behöver vi bli fler medlemmar! Är du under 30 år är det gratis, signa upp här!