“Vad är en “allvarlig” anledning egentligen? Borde inte alla anledningar till psykisk ohälsa anses som allvarliga?” #weallcarrysomething

Jag har sedan tonåren levt med psykisk ohälsa. Ångest, oro, stress, prestationsångest, bristande självkänsla. Har värderat mig själv utifrån prestationer. Och nu har jag nått en punkt där min kropp knappt orkar något mer. För jag har inte lyssnat på kroppen. Har fortsatt som jag alltid har gjort medan kroppen sagt ifrån. Och jag är bara 22 år.

Och jag vet, du har hört den här historien tusen gånger tidigare, varje historia blir bara som en droppe i havet. För att fler och fler unga faller ner i den gropen. Men det är ju inte så det ska vara.

Vi pratar mer och mer om psykisk ohälsa, men nu kanske vi ska GÖRA något också? Kanske stanna upp och fråga oss vad det är i vårt samhälle som är så skevt att allt det här bara fortsätter och fortsätter.

Jag kämpar med att hålla huvudet ovanför ytan varje dag nu. Känns som att det brinner inombords.

Ofta känns det som att jag möts av åsikten att en är tvungen att ha någon “allvarlig” anledning till ohälsan för att den ska anses legitim. Men vad är en “allvarlig” anledning egentligen? Borde inte alla anledningar till psykisk ohälsa anses som allvarliga?

Det som fick mig att förstå att jag bär på något, att det rörde sig om en ohälsa var när jag började få ångest varje dag, hela tiden. Och sedan dess har jag nästan fått testa mig fram för att se hur jag bäst hanterar den. Har fortfarande inte riktigt kommit helt till rätta med det. Men vad jag har lärt mig så är samhörighet och förståelse något som en kan komma långt med. Detta är inget jobb en kan göra helt på egen hand. Dessutom är naturen väldigt helande.

Det här måste ut. Jag orkar inte skapa ytterligare ett inlägg som bara visar upp det roliga och ytliga, när det egentligen brister inombords. Det finns tillräckligt med sådana inlägg redan. Tidigare har jag aldrig vågat, men nu gör jag det. För jag vet att när jag läst om andra människors historier har det hjälpt mig fortsätta. Min kropp har sagt ifrån och jag har inte lyssnat. Men nu måste jag börja göra det. Alla måste börja. Så gott vi bara kan, så att den här världen kan bli lite finare.

//Anonym


Detta är ett gästblogginlägg publicerat här hos Tilia där åsikterna som uttrycks är undertecknads under kampanjen #weallcarrysomething. Läs mer om kampanjen här!

Tilia är en ideell organisation, alltid tillgängliga för stöd inom 24 timmar för dig som är ung som känner att du behöver oss. <3 

Foto: Unsplash, Andrew Neil