“Jag har burit på ett stort självhat” #weallcarrysomething

Jag har burit på ett stort självhat och misstro till att jag skulle kunna prestera något överhuvudtaget. Självhatet ledde till en slags paralyserande ångest där jag lätt kunde bli frånvarande och gå in i mig själv. Jag kommer ihåg att ångesten i sig var som en isolerande kupa, vilket gjorde det svårt för mig att höra och förstå vad folk sa till mig och att ens vara närvarande i min omgivning. Dissociera kallar man det tydligen. Det var en blandning av att stänga av mina sinnen och känslor för att dölja mitt mående, samtidigt som en våg av ångest kom över mig som gjorde att hela kroppen kändes som tusen nålar och tankar snurrade runt så fort att jag knappt kunde forma meningar. Ibland kunde jag inte prata, utan ångesten satte sig liksom i stämbanden och jag kunde bara få ut små ljud. 

Det kunde vara enkla prestationer eller problem som triggade sådana ångestattacker, eller så kunde det bara sätta igång av sig själv. Det började ofta med negativa tankar, sedan gick allt så fort. Lite som ett skenande tåg. Emellan dessa ångestattacker var jag helt utmattad vilket ledde till mer ångest då jag kände att jag inte orkade göra någonting. En förjävlig ond cirkel. 

I min familj pratade man inte om känslor, och särskilt inte jobbiga känslor. Jag fick inga ord eller verktyg för att hantera mitt känsloliv eller kommunicera det med mig själv eller andra. Det gjorde att jag kände mig så ensam i min situation och det förstärkte mitt självhat. Jag trodde att det bara var jag som var så svag och trasig, att jag det var mitt fel att jag inte kunde hantera ’’enkla saker’’ som att göra läxor i rädsla för misslyckande.
Det var först när jag hittade personer i mitt liv som skapade en trygghet där jag faktiskt kunde prata om mitt mående, som jag förstod att jag inte var ensam. När jag insåg att andra också kunde må dåligt så började jag läsa och lära mig om olika begrepp och förklaringar på psykisk ohälsa. Det var först då , när jag fick ord för mitt mående, som jag kunde förstå att jag mådde såpass dåligt att jag behövde hjälp. Då var jag 18 år och hade mått dåligt sedan 6:an. 

Idag mår jag mycket bättre. Jag har lyckats skapa en självkänsla och jag är mycket mer stabil. Men livet går ändå upp och ner. Ibland kommer de där gamla mönstren och tankarna tillbaka. Lite som en oinbjuden gammal vän. Samma tankar och ångest som jag hade när jag var liten fast med mindre intensitet. Jag har accepterat att det är en del av mig som kommer komma tillbaka då och då när jag känner mig nere. Men idag har jag en grundtrygghet som gör att jag inte känner mig lika maktlös och rädd. Jag vet att jag kan hantera min psykiska ohälsa och stoppa det skenande tåget.

När jag får ångest, eller känner mig nere, så kan jag acceptera dessa känslor med vetskapen om att det kommer gå över.

Jag är ärlig mot mig själv och mina närmsta vänner vilket gör att bördan känns lättare. Jag har också lärt mig att sätta ord på min oro och ångest i min tankebok , vilket gör att ångesten känns mer hanterbar. Då kan jag också bläddra tillbaka och bli påmind om att jag har vart här förr och alltid lyckats ta mig ur det. I slutändan leder det till att jag har en helt annan relation till min psykiska ohälsa idag. Jag ser inte den som en fiende och äcklig dysfunktionell sida hos mig själv, utan mer som en gammal ovän som jag måste ta hänsyn till och ibland lyssna på för att förstå att jag borde ändra på något i min tillvaro.” //Adam, medlem Tilia


Detta är ett gästblogginlägg publicerat här hos Tilia där åsikterna som uttrycks är undertecknads under kampanjen #weallcarrysomething. Läs mer om kampanjen här!

Tilia är en ideell organisation, alltid tillgängliga för stöd inom 24 timmar för dig som är ung som känner att du behöver oss. <3