”Vi får vara starkare tillsammans”

Jag vet att jag inte är ensam men ändå känner jag mig ensammast i världen. Jag vet att jag inte är ensam, att jag är inte en ända på jorden som mår dålig men någonstans i det får samhället mig att intala mig att jag är ensam. Jätte ensam med mina problem. För ingen har på dessa åren förestått sig på mig, och därmed har jag aldrig fått någon riktig hjälp. Vissa har inte vetat hur de ska göra för och hjälpa mig och vissa har fullständig skitit i mitt dåliga mående och nästan slängt ut mig ex från en sluten psykavdelning (hade några timmar på mig att lämna avdelningen och allting jag ville då var att lämna jordelivet). Den dagen var hemsk, ingen var villig och hjälpa mig och jag kände mig så ensam i mitt mående. och alla andra får sin hjälp? men jag är tydligen annorlunda och går inte att hjälpa, så får sköta allt på egen hand tills de brakar. ska de va så?

Jag har under hela mitt liv känt mig ensam,oförstådd och ovärd. Och hjälp efter dessa händelser så känner jag så än idag. Jag har inte bett om hjälp än, jag vill inte ta upp någon annans tid och besvära. Hålla allt i min ensamhet. För än idag så skyller jag allt på mig själv, att jag är ensam om mina besvär, något ingen kan hjälpa mig med. Att jag inte är som alla andra, jag är ett omöjligt fall. 

Men ja ger inte upp, är glad att Tilia finns och då behöver man inte känna sig ensam. För du är aldrig ensam och varenda en på denna jord förtjänar bra med hjälp. Om du inte känner att du får den så är det inte fel på dig utan samhället. Och det måste jag även intala mig själv. 

Vi får vara stackare tillsammans!

/Felicia, 17 år från Västerås

Detta inlägg är ett av flera under vår kampanj #psynligt där vi belyser olika teman kopplat till ungas psykiska ohälsa. Under juli månad fokuserar vi på utanförskap och ensamhet. 

Tilia är en ideell organisation, alltid tillgängliga för stöd inom 24 timmar, för alla unga oavsett könstillhörighet. <3