Tilia 5 år, från då till nu

Jag tänkte ta chansen att skriva några rader, nu när vi ändå fyller hela 5 år! Sitter och funderar på upplägg och märker hur jag, som så många gånger för – fastnar i tankar om vad jag ”borde” berätta. Som. Hur många har vi nått. Hur stora har vi blivit. Eller inte blivit. Hur våra mätningar ser ut. Dessa faktorer är så klart nödvändiga för att kunna driva oss framåt. 

Men. Rannsakar jag både mitt och organisationens syfte måste jag få lov att backa från statistiken ett tag. För bakom varje siffra, finns en individ.

Samtidigt som jag vet att det är viktigt att kunna visa på detta för att förstå vårt värdeskapande, känns det så motstridigt. Att sitta och prata om dessa människoliv. Människoliv som vart och ett är värt så mycket mer. Mer än att även här hos oss bli statistikpinnar.

Hur skriver man ens en sådan här text? Hur tar man på riktigt tillvara på att sammanfatta, tacka, försöka få fram känslorna vi – idag 100 (!) volontärer – delat med våra unga. Och. Jaaa, tror att ni fattar.

Sommarläger med fokus självkänsla, år 2016.

Från början var det bara en idé i min skalle. Jag samlade ungas erfarenheter, kunskap, utbildningar, artiklar, anhörigas känslor, min egen saknad av ”något” – allt i ett enda virrvarr i min lilla inspirationsbok. Jag tänkte igenom hundratusengånger om jag var redo, kunde jag göra detta? Inspirationsboken som var så fullklottrad. Dess sista notering är citatet:

“If you listen carefully, you might hear an idea being born”

….och i boken följde sedan inga fler artiklar eller anteckningar. Det är tomma vita blad. Men. Tilia föddes där utanför den. <3

Vi har lixom ömsat skinn några gånger sedan den där dagen. Så pass att det ibland är svårt att minnas hur det var då.

Det är en sak jag var lika säker på då, som du. Många gör enkla saker för svåra. Det finns en föreställning att saker alltid måste mätas och evidensbaseras för att få finnas. För att få legitimitet. 

Men så tänker jag – det gör vi ju aldrig på andra saker som har med känslor och själar att göra. Vi evidensbaserar ju till exempel inte innan vi blir kära i någon. Vi VET.

Vi evidensbaserar inte kärleken till våra barn. Det är bara SJÄLVKLART. (Inte för alla dock, men många).

Hur kommer det sig att vi är så rädda att satsa och gå utanför ramar och mallar och evidens, när vi arbetar med andra själar som inte råkar vara den närmsta kretsen? Jag tror det har blivit vårt samhälles största fall.

Ett annat fall är den dystra rapportering kring ungas psykiska ohälsa som många därute står för. Vi måste självklart ta på allvar att många unga mår dåligt. Men. Det finns något positivt i att våra unga vågar söka stöd. Det kanske inte enbart ska vara en ständigt återkommande larmnyhet? Jag tror vi ska uppmuntra de unga istället. Credda dem för det faktum att fler vågar berätta. Så till dig som hittills varit en av de unga som hört av dig till oss. Du är modig!  

Skammen och tabun bland unga med psykisk ohälsa är inte längre vår största utmaning. Utmaningen är att ingen lyssnar!

Utmaningen är att det bör finnas möjlighet även för den grupp unga som mår sämst just nu, enligt just statistik – alltså dem som lider av ångest, oro, stress – att få stöd på det sätt som passar dem. Och den gruppen innefattar inte bara unga tjejer. Den innefattar ALLA. Oavsett kön. Den gruppen skriver sig hesa. Blir inte hörda. Känner att samhället sviker. Och söker ohörda och trötta det destruktiva. 

Här har jag en upplevelse av att vi återigen gör det enkla för svårt.

Vi människor behöver ju alla bli bemötta utifrån dem vi är för att känna att det stöd som erbjuds hjälper. Vi är alla individer som behöver allt annat än färdiga metoder som svar på att klara av livet. En del lyssnar, en del skriver. Vill tänka och grubbla ifred. En del vill iakta, andra interagera. Delta. 

Søren Kirkegaard beskriver det så träffande i sin välkända dikt:

Om jag vill lyckas

med att föra en människa mot ett bestämt mål,

måste jag först finna henne där hon är

och börja just där.

Den som inte kan det

lurar sig själv när hon tror att hon kan hjälpa andra.

För att hjälpa någon

måste jag visserligen förstå mer än vad han gör,

men först och främst förstå det han förstår.

Om jag inte kan det,

så hjälper det inte att jag kan och vet mera.

Vill jag ändå visa hur mycket jag kan,

så beror det på att jag är fåfäng och högmodig och egentligen vill bli beundrad av den andre i stället för att hjälpa honom.

All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa

och därmed måste jag förstå

att detta med att hjälpa inte är att vilja härska,

utan att vilja tjäna.

Kan jag inte detta

så kan jag inte heller hjälpa någon.

När jag ser tillbaka på mitt liv, vill jag aldrig vara en av de som blundade. Folk flyr hit till oss, för att få en trygg plats att leva på. Bort från krig. Med hopp om ett nytt liv. Och här. Här har vi glömt hur man lever.

Hur ska vi välja att se på detta? Som ett problem?

Aldrig. En människa som inte mår bra får aldrig bli ett problem.

Jag tror på, att hur illa en medmänniska än har det just nu. Så är det enda vi kan göra att agera och fortsätta tro på och symbolisera medmänsklighet. Visa på kärlek. Öppna våra armar. Våga se. Våga fråga. Våga stanna kvar. Vi kan alla göra detta för någon. Det är ett ansvar fler måste ta! 

Foto: Linnea Björndahl, lägerledare Tilia

Om vi ska kunna skapa en plats där vi alla kan och vill leva så måste vi nog förändra en del. Våga se upp. Och in i ögonen på dem som inte mår bra. Oavsett orsak. Precis som Jackie säger i Tiliapoddens specialavsnitt med anledning av denna 5-års dag.

”Vi måste göra det här tillsammans, i samhället. Inte bara som organisation.”

Och vi är på väg. Jag är säker på att vi är på väg. Vi har lagt en bra grund. Jag hoppas nu att vi finner resurser att fortsätta. Ni är så så så så så så många som gjort denna resa hittills möjlig.

Först och främst, alla volontärer som ideellt läger ned tid, men också själ och hjärta i Tilia. U had me at hello. TACK FÖR ATT NI FINNS!

Jag ägna några rader åt några fler stjärnor som varit stora hjältar i denna resa.

Eva Swede som kom in i mitt liv just när pressen började bli alldeles för stor för min egen del. Ideellt har hon sedan dess coachat mig. Eva. Jag blir modig tack vare dig. Du brukar påminna att det finns en Annso också, i allt brus. Du frågar mig alltid vad hon vill. Det är fint att ha det så. Jag kände mig väldigt splittrad när jag första gången träffade dig, nu är det tre år sedan. Men även där har du hjälpt mig att se klart. Vågat säga emot. ”Näedå. Du har alltid vetat vad du vill.” – har du påmint mig.

Vad är din längtan?

Var frågan du ställde mig som ledde till många förändringar och slutligen ett lugn denna organisation var i stort behov av. Det lugnet är en förutsättning för att vi ska kunna stötta där havet stormar för andra.

Eva är också anledningen att inlägg som dessa kommer till. Hon brukar säga att jag ska passa på. 😉

Tack till Reach for Change. Jag sökte tre gånger innan och den fjärde gången blev jag antagen. Med facit i hand var det en jäkla tur att det blev så. Var sak har sin tid. Och tiden. Den var sannerligen inne. Precis innan ni ringde mig och berättade nyheten att jag blivit antagen som Change Leader var Tilia vid ett stort vägsjäl.

The launch med Reach for Change som ChangeLeader. Presentation av Tilia. Foto: Alex Budak

Jag pratade med min ”kollega” som då inte var anställd utan helt ideellt engagerade sig och la korten på borden.

Vi måste göra ett val om vi ska kunna fortsätta. Satsa. Riskera. Ingen av oss hade på egen hand råd med hyran och samtidigt engagera oss i Tilia – så vi flyttade helt enkelt ihop och arbetade dag som natt. Det fungerade förvånansvärt bra, men är inget jag rekommenderar för långsiktighet. Dock var det det enda valet vi hade.

Lollo, tack för att du vågade satsa med mig. Du blev en viktig del i organisationen och du har gjort underverk. Du är en barn- och ungdomskämpe jag sällan skådat och det ska bli så fint att fortsätta förändra med dig. Och åter till Reach for Change, stiftelsen som investerar i personer som gör livet bättre för barn. Ni är varit en trygghet och vägvisare i snart två år. Jag hoppas vi får fortsätta med er ett tag till, med förhoppningen att våra vingar bär på egen hand. Snart. Detta hade ALDRIG varit möjligt utan er.

Vi hade inte heller stått här där vi står idag utan Fryshuset. Fryshuset bereder vägen för SÅ många. Jag fick ett samtal av Tomas Almgren därifrån, som är en jävla jultomte året om.

Ni gör bra grejjer, klart vi ska ha nånstans att sitta!

– sa han. Och vips fick vi låna en del av hans kontor. Konstorslösa som vi då var. Efter att innan dess ha suttit hos ovärdeliga CSES, Center för socialt entreprenörskap och fått kontorsyta och affärscoaching. Extra tack till Sebastian Stjern, en av de mest brainies jag träffat blandad med ett stort hjärta. Minns särskilt en dag då han flinade mot mina anteckningar.

”Du har alltid massa hjärtan runt det du skriver. Det är bra. Man ska älska det man gör!”

Och jäklar. Vad jag älskat det. Kanske inte varje sekund, men många. Ibland har jag känt att priset varit för högt. Men för det mesta:

Det en ynnest att få vara nära er kämpar till unga och höra det ni tänker, vad ni tampas med, blir glada för, ledsna och fundersamma över. Att jag får förtroendet. Kommer alltid vara min stora vinst.

Kontraster. Bland beslutsfattare/min egen verklighet i lägergenomgång, självkänsla på bryggan.

För om jag blir tokig ibland, när det känns som att min verklighet är så otroligt långt ifrån beslutsfattare som är dem som bestämmer över era öden. Då har jag gråtit. Massor. Men alltid rest mig upp igen. Anledningen till att jag rest mig har varit ni. Jag har vetat att vi ju ses snart igen där på lägergården och då förstår i alla fall vi varandra.

Vi lämnar nu våra första fem år bakom oss. Vi har testat vissa typer av stöd. Olika platser i landet. Träffat tusentals barn och unga. Denna femårs-månad kommer vi stanna upp och samla ihop för framtiden. Framtiden för oss kommer först kräva några omtag i policys, bidragsskrivande, prat om fortsatta rekryteringsprocesser. Vi kommer tacka nej oftare, tacka ja på rätt saker. För oss. <3

Enbart unga i panel, från Fryshuset och Tilia. Stående ovationer i Almedalen 2017.

Tilia är idag en organisation som arbetar för ungas psykiska hälsa, med vårt över-grymma och kompetenta volontär-team i onlinestöd samt under våra lägerverksamheter. Vi kommer att fortsätta arbeta opinionsbildande för att förändra där det ej fungerar optimalt. För att kunna göra det behöver vi bereda väg för ungas egna röster, även fortsättningsvis.

Ute i en skola för första gången med BeYou, Tilias självkänsla-material, år 2012.

Detta för att vi i vår tur ska kunna ägna oss åt den målgrupp vi är bäst på. Självkänsla kommer även fortsatt vara en ledstjärna, idag utbredd i våra läger men vi hoppas även dessa snart flyttar ut online, för att kunna nå fler.Vi hoppas också kunna utöka våra föreläsningar och utbildningar.

År 2018 hoppas jag själv få tid över att utveckla och utöka, inte bara överleva.

Jag vill avsluta med min favoritdikt som jag fick med mig från min utbildning på Tollare Folkhögskola där jag läste socialpedagogiskt ungdomsarbete.

När jag ber Dig lyssna på mig och Du börjar ge mig råd, så har Du inte gjort det jag bad Dig om.

När jag ber Dig lyssna på mig och Du börjar berätta för mig varför jag inte borde känna så trampar Du på mina känslor.

När jag ber Dig lyssna på mig och Du känner Du måste göra något för att lösa mina problem har Du svikit mig, hur konstigt det än kan verka. 

Lyssna.

Allt jag bad Dig om var att Du lyssnar, inte pratar eller gör. Bara hör på mig.

Och jag klarar mig själv. Jag är inte hjälplös.

Kanske modfälld och bristfällig, men inte hjälplös.

När Du gör något för mig, som jag kan och behöver göra själv, så bidrar Du till min ångest och svaghet.

Men när Du accepterar att jag känner vad jag känner, oavsett hur irrationellt det är, så kan jag sluta försöka övertyga Dig och kan börja arbetet med att förstå vad som ligger bakom denna känsla. Och när det är klart, är svaren uppenbara och jag behöver inte längre några råd.

Bilden till höger är målad av en av ”våra” unga, många av dem gör inspirationsböcker under våra läger.

De sparar citat, bilder och det de själva behöver för sin fortsatta livsresa. Det där med citat-och inspirationsböcker, verkar vara något som gått i ett ordlöst arv. 😉 Och som så många gånger förr. Ser jag en del av min själ i eran, när ni sitter där och ritar dem.

Till er som kämpar. Fortsätt.

Till er jag unga mött under denna Tilia-resa. Ni kommer att uträtta stordåd. Ni är några av de vackraste, ärligaste och renaste jag mött. Försök att inte tvivla på er själva mer. Tvivla på det samhälle som får er att tvivla.

Du ÄR redan. Allt!

Mitt största tack,

Annso (som grundat Tilia)

 Till pressmeddelande Tilia 5 år!