”Tänk om jag inte får jobb? Tänk om jag inte träffar någon? Tänk om jag inte hinner få barn i tid?”

Kort och gott så tog jag mina studier på alltför stort allvar. Jag inser nu i efterhand hur extremt orealistiska krav jag satte på mig själv, på hur mycket tid jag skulle lägga ner, hur mycket jag skulle lära mig och att jag skulle lyckas! Jag var ständigt stressad, kände mig ängslig, tog familj och vänner för givet. Allt handlade om plugget. Detta slutade med att jag blev utbränd precis efter min kandidatutbildning. Det blev långsamt bättre under sommaren men sen slog depressionen in. Dem hårda kraven var dock kvar och jag valde ändå att påbörja den masterutbildning jag kommit in på som skulle börja efter sommaren. Trodde jag skulle bli bra ju, hade ju en hel månad på mig. Vad fel jag hade. Jag gick en vecka innan jag verkligen insåg att det inte längre gick. Det hade gått för långt och jag behövde en paus.

Jag kommer ihåg hur svag jag kände mig. Till att börja med för att just jag blev utbränd medan så många andra klarade av det. Sen på grund av att jag hoppade av mastern, att jag inte klarade av den heller.

Nu i efterhand inser jag hur stark människan egentligen är. Att i mer än tre hela år utsätta sig för sån press, sån negativ självkritik och sånt missnöje med ens prestationer, och sen i slutändan ändå orka hålla ut och klara av det. Men framförallt att kunna återhämta sig och bli en bättre version av sig själv. Idag är jag till och med glad och tacksam över att det blev som det blev. Det fick mig att ändra mina prioriteringar och omvärdera stora delar av mitt liv, på ett sätt som jag aldrig hade gjort om det inte hände.

Den typiska bilden av att man ska utbilda sig inom något specifikt område för att sen spendera resten av livet inom det var djupt rotad i mig. Den där typiska karriärvägen. Man ska ständigt bli bättre och klättra i den hierarki som råder inom företag och institutioner.

Man tvingas oavbrutet planera och försöka kontrollera sitt liv och särskilt sin framtid i vårt nuvarande samhälle. Och en oro följer ständigt med oss. Tänk om jag inte får jobb? Tänk om jag inte träffar någon? Tänk om jag inte hinner få barn i tid? Jobbet kommer, tänk om jag får sparken? Ifall jag inte är tillräckligt bra? Det är ofattbart vilka förväntningar det är på en som individ idag. Som om våra liv och hur vi ska leva dem redan bestämts åt oss. Man ska visa sitt värde. Man ska bli ”något”. Hela detta tankesättet ger då uppfattningen av att vi inte är tillräckliga från början, så som vi är. Man ska bli något utöver sig själv, annars är man otillräcklig. Stunden du blev till är du i min mening redan perfekt!

Du är unik och behöver inte bli ett skit! Så snälla låt dig inte generaliseras. Bli inte som den stora mängden. Sök inte acceptans. Va som du vill och känner på alla möjliga sätt du kan tänka dig! Va lite galen helt enkelt.

Vad är ens meningen med att leva ett sånt liv? Där karriären prioriteras och tas allt för seriöst. Vi låter den till och med befoga att vi inte har tid för våra nära och kära, och vi ger inte ens oss själva tid att göra det vi tycker om. Jag hoppas jag har fel, men det känns som om vi lever i ett samhälle där det blir allt viktigare att ”lyckas” i karriären, tjäna pengar, köpa en fin bil, ett fint hus, bara tänka på en själv. Varför? Varför är det så viktigt? Vi får höra allt mer om hur personer som gjort just detta ångrar sig så starkt mot slutet av livet, att de inte spenderade mer tid med familjen, missade delar av barnens uppväxt, inte gjorde vad de egentligen ville göra med sina liv. Ett perfekt exempel på detta är Bonnie Ware’s bok ”The top five regrets of the dying”. Och för vad? Det är som om vi alla är medvetna om detta, men ändå fortsätter vi. Vad ska krävas för att vi ska inse detta? Den psykiska ohälsan är på rekordhöga nivåer och går allt längre ned i åldrarna. Samtidigt pratas det om hur vi ska lära oss att hantera denna stress, klara av den. Men hela grundorsaken till problemet ignoreras. Vi struntar fullständigt i våra behov som människor.

Jag har ingen förutbestämd plan längre, och det känns otroligt befriande. Och varför skulle jag ens ha det från början? Allt möjligt kan ju hända på vägen som får mig att vilja testa på något annorlunda. Och det är där jag tror lyckan ligger också, att bryta rutinen, testa nya grejer och inte veta vart det leder. In i det okända. Så kan vi snälla sluta lägga så stort fokus på vad vi ska göra med våra liv. Det löser sig. Låt oss fokusera mer på att vara bra medmänniskor, ta hand om varandra, värna våra relationer, och hjälpa dem som kanske inte mår så bra eller är lika lyckligt lottade i vårt samhälle.

/Alex, volontär Tilia

Detta är ett gästblogginlägg publicerat hos Tilia där åsikterna som uttrycks är undertecknads. Tilia är en ideell organisation, alltid tillgängliga för stöd inom 24 timmar för alla unga oavsett könstillhörighet. <3