”Som liten var jag inte medveten om ensamhetens dubbla betydelser”

Som liten var jag inte medveten om ensamhetens dubbla betydelser. Jag lekte, trivdes i skolan och hade inga problem med att vara för mig själv när jag kom hem. Det fanns så många olika saker att göra, och jag reflekterade aldrig över det. Inte förrän tidiga tonår och vad som känns som all tid därefter.
Jag har aldrig haft ett helt gäng med vänner, där det inte märktes om någon var sjuk och stannade hemma från skolan. För mig innebar min bästa väns frånvaro en obeskrivlig känsla inombords hela dagen, rasterna i ensamhet med en bok och gärna på ett avskilt ställe, och lunchen innebar flykt från matsalen där det skulle bli så uppenbart att jag inte hörde ihop med någon.

Någon gång försökte jag sitta med de andra i klassen, och om jag hade haft samma kunskap om mig själv då som nu, skulle jag kallat den plågande känslan för ångest.

I takt med att jag blev äldre blev sociala medier mer och mer involverat i vår vardag. Det kanske låter som något ”en av de vuxna” skulle säga; skylla utanförskap och psykisk ohälsa på sociala medier som de vuxna ändå inte är involverade i. Men jag säger att det bidrog till min känsla av ensamhet.
I tonåren övergår de flesta från att leka med klasskompisar då och då, till att umgås på fritiden på ett helt annat sätt. Jag märkte tydligt av att jag aldrig var en del av det. Jag kände mig fel, för alla andra gjorde ju saker mest hela tiden. Fikade, shoppade, festade, picknick i idylliska parker, och bara ett varande med skratt och innersta hemligheter i en fantastisk gemenskap med Instagram-vänligt material. Mycket lades ut på nätet, öppet för mig att beskåda, samt talades om i skolan, och jag undrade vad som var fel på mig. Likes och kommentarer i mängder, skratt och musik. Jag var på mitt rum och undrade varför jag inte ansträngde mig mer.

Sommarloven var värst. Det fanns inga läxor att göra, ingen skola att gå till, och jag kände en sådan outtalad press att göra något – för alla andra gjorde det. Nästan varje skolstart var en plåga, och minnesbilder av att jag sitter i trappan i hysterisk gråt, och förgäves försöker att övertala mamma att låta mig stanna hemma dyker upp. Jag gillade skolan, men det var den sociala biten som fick mig att sitta där och gråta.

Jag trodde senare att min familj och släkt såg ner på mig, för att jag inte var lika socialt utåtriktad som mina systrar och kusiner. Jag var helt säker på att de andra i min nu gymnasieklass såg mig som en outvecklad enstöring som inte hörde hemma någonstans. Jag var bara så fel, på alla sätt och vis, och när jag inte kunde förklara känslan riktade jag det inåt, mot mig själv. Om andra i min omgivning kunde vara sociala och göra saker med andra nästan varje dag, då borde jag också kunna det – om inte? Ja, då är det mig det är fel på.

Jag tycker det är jobbigt än idag, även om jag kommit en bra bit på vägen. Jag har lärt mig att jag tycker det är skönt att vara ensam, kanske lite oftare än grannen i lägenheten bredvid eller någon på tunnelbanan. Jag behöver tid för mig själv, samla kraft och inte stå där och bli träffad av alla skott hela tiden.

Sociala medier i all ära, men med jämna mellanrum rensar jag. Inte för att jag har något emot personerna i sig, utan för att jag inte mår bra av att se alla uppdateringar från fester, picknicks och sådant som får min ensamhet att kännas negativ. Det är okej för dig att göra så med, om du vill. Du behöver inte vara vän eller följa alla du känner, det är ditt val och ingen annans.

Jag försöker lyssna inåt, försöker avgöra vad jag mår bäst av idag och göra så gott jag kan. De vänner jag samlat på mig är sådana jag mår väldigt bra av att umgås med, och jag vet att ingen av dem skulle döma mig för att jag sitter hemma en lördagskväll för 10e gången i rad. Inte jag heller.

Jag vill inte pressa mig till situationer jag inte mår bra i ”bara för att”, jag vill inte tvingas att vara med andra bara för att det är förbjudet att vara ensam. I min ensamhet kan jag ju läsa böcker, se på film, njuta av naturen, vara med min hund, tänka och uppskatta livet med mig själv.

Vänner kommer och går, men relationen till dig själv varar hela livet. Vårda den, ta hand om dig själv, acceptera dina små egenheter, gör inget bara för att du tror att andra vill att du ska göra det, gör det för att du vill det.

/Jackie, 21 år från Västerås

Detta inlägg är ett av flera under vår kampanj #psynligt där vi belyser olika teman kopplat till ungas psykiska ohälsa. Under juli månad fokuserar vi på utanförskap och ensamhet. 

Tilia är en ideell organisation, alltid tillgängliga för stöd inom 24 timmar, för alla unga oavsett könstillhörighet. <3