”Jag slutade pussa pappa godnatt…”

Machokulturen har för mig precis som alla andra alltid varit närvarande, men så länge utanför mitt medvetande. Den ligger där som en röst i bakhuvudet, som en liten jävul på axeln som viskar i ens öra. En röst som starkt påverkat och format min barndom, och fortfarande påverkar mig i vuxen ålder. Men som jag nu krigar emot med all kärlek som jag någonsin kan lyckas uppbåda.

Jag har alltid varit en person som inte följt strömmen, som har gått min egna väg och vägrat anpassa mig till någonting som jag inte tycker är bra. Men machokulturen är så väldigt utbredd och på många plan också så svår att se och uppmärksamma. Den smyger sig in i alla små vrår och gömmor, och från så enormt tidiga år.

Jag är en jävligt kärleksfull, omtänksam och framförallt känslig och empatisk person. Jag bryr mig enormt mycket om andra, speciellt om dem som far illa på ett eller annat sätt. Men i en hård värld, där man som pojke hela tiden uppmuntras till att vara hård och tuff, är det svårt att vara stark i det. För även om jag för det mesta inte gett efter och annammat denna hårda kultur, så har den begränsat mig enormt från att vara mitt egna jag till fullo.

Som barn så slutade jag pussa min pappa godnatt, för man kunde ju inte pussas med killar. Jag önskar att någon där pratat med mig och berättat hur fel det var!
Som liten så tyckte jag om att fiska, men jag tyckte det var hemskt jobbigt att ta hand om fisken, det var för brutalt och makabert för mig. Och även att sätta en mask på kroken för att meta kändes bara enormt fel och hemskt. För jag kände så stark empati för masken. Men jag var väl mest bara ’blödig’, det var bara att bita ihop och tuffa till sig.
Jag minns också när min favorithäst på gården dog och jag inte alls visste hur jag skulle hantera det. För vi pratar inte om känslor i min familj, det var aldrig någon som pratade med mig om hur jag kände över det. Fanns det ens en tanke om det? Jag verkade säkert helt okej. Men jag tror att det finns en stark koppling mellan det och till varför jag senare helt slutade rida och vara delaktig med hästarna.

Som barn älskade jag att gå på disco och dansa. Men det intresset fångades aldrig riktigt upp. Och när jag sedan kom in i puberteten ganska tidigt, så föll mitt självförtroende. Jag kunde inte längre förmå mig att släppa taget och bara ha kul på dansgolvet. Jag förlorade den delen av mig själv. Jag pratade aldrig med någon om puberteten, inte på riktigt, pratade aldrig om vad jag kände och upplevde. Utan jag var helt ensam i det hela. Och jag förlorade verkligen en del av mig själv i den perioden. För sen när alla andra började komma in i puberteten, så började också machokulturen bli väldigt mycket mer synlig också. Och ju mer synlig den blev, ju mer försvann jag in i mig själv, isolerade mig. För jag ville inte vara en del av det.

Så i ålderspannet mellan ca 12-20 år så var en stor del av mig själv, av mitt inre, bortlåst och bortglömt av mig själv. Jag gav inte efter för machokulturen, men den begränsade mig något enormt, och orsakade med det också en väldigt påtaglig psykisk ohälsa för mig.

Men sen började det vända, när jag vid 19-20 års ålder gjorde slut med min dåvarande flickvän, som jag älskade något enormt. Först blev jag totalt apatisk. Men efter några månader så fick jag en panikångest attack. Och det var en väckarklocka för mig. Och jag tog mig igenom attacken, och jag grät, och en känsla av att äntligen vara fri sköljde över mig. Fri från mina bojor och begränsningar.

Sen var det en lång resa där jag fokuserade enormt mycket på mig själv, på mina faktiska känslor och behov, på att uppmärksamma det som verkligen är jag i grunden, och att hitta tillbaka till det. Jag gick till psykolog och pratade. Jag började dansa, tog sånglektioner. Jag tog varje litet tillfälle jag fick för att utforska mina känslor. Jag tittade på disneyfilmer och kärleksfilmer och grät floder. För det var så JÄKLA SKÖNT att gråta. För att gråta ger en sådan enorm frihetskänsla för mig. Men killar ska ju inte gråta.

Eller?

/Jimmy

Detta inlägg är ett av flera under vår kampanj #psynligt där vi belyser olika teman kopplat till ungas psykiska ohälsa.
Det är ett gästblogginlägg publicerat hos Tilia där åsikterna som uttrycks är undertecknads.
Under september månad fokuserar vi på machokultur. I senaste avsnittet av Tiliapodden kan du höra vår gäst Peter Svensson reda ut begreppet om du behöver en grund för att sedan kunna skriva. <3

Tilia är en ideell organisation, alltid tillgängliga för stöd inom 24 timmar, för alla unga oavsett könstillhörighet. <3