”Skolan är viktig, men den är inte allt”

Min första skoldag på gymnasiet var ett virrvarr av känslor. Jag var spänd, förväntansfull, stolt, men också nervös och orolig för att det inte skulle bli som jag hade tänkt mig på så många plan.

Rektorn skulle välkomna oss, och hans ord sitter fortfarande etsade i mitt huvud:

”Till er killar vill jag säga att ni ska sträcka på er, det är inget fel med att visa kunskap.”

”Till er tjejer vill jag säga att ni ska ta det lugnt, inte stressa upp er så mycket, det är så många som går in i väggen och får ätstörningar i trean.”

Det var hans uppmaning för vår start på den sista etappen innan vuxenlivet och kanske vidareutbildning. Att killar skulle visa framfötterna medan tjejerna skulle ta ner händerna. Med facit i hand var det inget som hjälpte, i alla fall inte för mig och många andra. Och att dela upp oss i två olika fack med normer, när det finns fler alternativ än bara ”tjej” och ”kille”, när det inte behöver innebära något specifik att till höra det ena, det andra eller det tredje. När kunskap, känslor och behov är kopplat till individer, och inte borde fastna i normer.

Åren innan, när det var tal om gymnasievalen under högstadiet, kretsade nästan alltid diskussionerna kring prestationer, betygsresultat, val av rätt språk och rätt program. Jag upplevde det som att skolans personal då sa:

”Gör alltid ditt bästa och lite till, se till att välja rätt, för gymnasiet avgör din framtid, och för att du ska komma in på gymnasiet måste du fixa betygen i högstadiet!” Vi, allihop, blev uppmanade att göra bra ifrån oss, och sedan blev det tvärt om, samtidigt som vi ändå förväntades toppa allt…!

Jag önskar att alla hade pratat om skolan på ett annat sätt, och sagt hur rörlig framtiden faktiskt är. Att ett språkval inför sexan inte kommer påverka en särskilt mycket. Att betygen i högstadiet i stort sett bara används för att komma in på ett gymnasium, och att det går att göra det en vill oavsett om en gått på stadens mest prestigefyllda skola eller inte. Det är så mycket som går, som aldrig berättas för oss.

Skolan är viktig, men den är inte allt. Det är inte allt att gå ut med högsta betyg i högstadiet. Det är inte allt att bara läsa kurser på gymnasiet som ger meritpoäng. Det är inte allt att aldrig missa ett prov, att alltid räcka upp handen och visa sina kunskaper. Det är inte allt att aldrig visa sig ömtålig, att aldrig be om hjälp, att alltid trycka undan sina känslor för jag måste klara skolan. 

Det är inte allt att klara gymnasiet på tre år. Det går att ta fyra år, fem år, eller komvux, eller jobba och avvakta. Det finns så många andra möjliga vägar för att komma fram dit du vill. Det kanske blir lite krokigare än den bild som lärare målar upp inför alla val, det kanske tar längre tid än vad grundskolan, gymnasieskolan och en kandidatexamen tar tillsammans utan avbrott, men vem bryr sig?

Har jag lärt mig något är det att året jag tog studenten inte spelar någon roll, att betygen alltid går att plugga upp, att det finns högskoleprov, att det finns yrkesförberedande utbildningar, att det finns folkhögskolor med en hel uppsjö av otroliga valmöjligheter, och att inte ta skolan på för stort allvar. Tyvärr var det ingen som sa det till mig och mina klasskompisar.

Det viktigaste är alltid att ta hand om sig själv, och det kanske låter klyschigt, men det är så sant. Jag tror ärligt talat inte att många, som vuxna, kommer kunna rabbla sina betyg eller meritvärden, men vi kommer minnas hur vi mådde och hur vi kände.

/Jackie

Detta är ett blogginlägg från en av våra volontärer. Jackie är bland annat engagerad i vår påverkande del av Tilia samt med på läger och i chatten. Om du vill kan du läsa mer om vårt fina chatt-team här.