”Rädslan över att vara ensam är starkare än modet att säga ifrån”

Den stereotypa macho-killen är hård, fysisk stark, atletisk. Han är ensam, för han behöver ingen annan. Han är orädd och vågar tänja på gränser, att utsätta sig för fara ger en kick och tillfredställelse. Han tar platsen han förtjänar och är ett sexuellt djur i sägen utan att fästa några känslomässiga förpliktelser till det motsatta könet. En tydlig alfahanne oavsett socialgrupp. Detta är vad många av oss män försöker eftersträva – resultatet blir att många mår dåligt och känner sig otillräckliga.

Jag föddes in i könet man och de resonemang som jag kommer att framställa i denna text är baserade på mina egna erfarenheter och upplevelser över att vara man och machokulturens påverkan på individ- och samhällsnivå.

Om man hänger med i debatten kring machokultur och maskulinitetsnorm och dess påverkan så visar statistiken att största delen av våldet i samhället utförs av män, självmord, ensamhet och psykisk ohälsa är också vanligt bland män. Men jag tänkte i denna text fokusera lite extra på hur machokulturen påverkar oss i våra relationer.

Män lär sig i tidig ålder att försöka passa in i machokulturen och jargongen därefter. Jag växte upp med två systrar och upplevde att det inte kändes rätt eller okej att objektifiera kvinnor och kalla de slampa eller andra skällsord, men i den åldern ville jag som alla andra bara passa in i den gruppen som ansågs vara cool, så jag spelade med. Jag hade inte heller attributen som ansågs vara manliga och därmed såg mig själv som mindre attraktiv och en känsla av att ingen tjej kunde vara intresserad av mig och ställde mig själv frågan – vad har jag att erbjuda? 

Idag vet jag bättre än så och vet mitt eget värde och försöker inte i lika stor utsträckning passa in i normen av manlighet, men det finns fortfarande en starkt koppling mellan attraktion och vad som anses vara manligt och macho, men man är inte mindre manligt för att man vågar visa känslor och uttrycka sårbarhet, det handlar om att visa respekt för din partner och visa att du lyssnar och finns där som trygghet och support och desamma gäller oavsett kön.

I en vänskapsrelation bland killar så är det ofta så att tävling, hets och prestation är markant vid ett umgänge. Man gör åtlöje av varandra för att frambringa skratt, man planerar hämndaktioner för att få sista ordet, men män är samtidigt bra på att höja varandra när det är befogat. I varje grupp så söker någon rollen som alfahanne – den personen sätter sedan tonen och jargongen i gruppen. Detta är en direkt konsekvens av machokulturen och jag tror att det leder till att många killar mår dåligt i sin vänskapskrets, men vågar inte dra sig ur då det kanske är den enda koppling man har till ett socialt umgänge och rädslan över att vara ensam är starkare än modet att säga ifrån för att förändra kulturen i gruppen.

Män växer upp med att lära sig att förtränga känslor och undvika att visa eller uttrycka sårbarhet och gråta är ett tecken på svaghet. Kvinnor lär sig i tidig ålder att uttrycka känslor, sätta ord på sina känslor och att gråta är något befriande. I vuxen ålder ska dessa motsatser mötas och tillsammans erhålla en kärleksfull, ömsesidig, kommunikativ och förstående relation. Många känner säkert igen sig i följande scenario. Inledningsvis känns allt bra, attraktionen är starkt, men strax därefter så börjar kvinnan tveka på om killen har känslor för henne, hon uttrycker sina tankar och känslor som hon lärt sig i tidig ålder, killen tycker jättemycket om tjejen men slås av panik när samtalet äger rum pga. att han inte lärt sig sätta ord på sina känslor och tjejen upplever killen som kall och nonchalant och killen upplever tjejen som jobbig eller överkänslig, tilliten försvagas och tjejen befinner sig i en känsla av osäkerhet och killen en känsla av hopplöshet över att inte kunna göra sig förstod.

Killar i en relation visar sig som mest sårbara, man vågar efter en period då man känner sig trygg börja prata om sina känslor och psykiska ohälsa och det mycket tack vare kvinnans erfarenhet av att kommunicera kring dessa ämnen tillskillnad från killgänget. Ändå finns de stereotypa rollerna kvar att mannen är känslokall, mystisk, aggressiv i argumentationer och kvinnan är sur, överkänslig och gnäller om ingenting. Dessa stereotypa rollerna är en del av machokulturens konsekvenser. En man som inte fått möjlighet att lära sig uttrycka sina känslor eller sätta ord på sina känslor upplever en känsla av frustration och ohälsa samtidigt som man inte riktigt vet vem man ska vända sig till för att prata, ingen kommer ändå förstå eller respektera mig. Det leder i sin tur till aggression och fysiska- och psykiska övergrepp på andra män och kvinnor.

Det börjar med dig och med mig – ifrågasätt machokulturen/mansnormen. Förändring sker inte över en natt, första steget är att fråga och lyssna på kvinnorna i ditt liv därefter ta dig mod till att ta upp diskussionen med dina grabbar, jag läste att.., jag hörde att..

Jag har inget facit på hur man ska leva sitt liv, alla har rätten att leva sitt liv som man önskar, men känner man sig otrygg i det liv man har valt så kanske det är värt att fundera på en förändring. Den enkla vägen är att fortsätta leva det liv man lever trots att man inte känner sig trygg istället för att välja den svåra vägen att börja jobba på en förändring som kan resultera i ett mer tillfredställande liv. Valet är ditt, hur vill du leva ditt liv och vilket liv vill du skapa för dina framtida barn?

/Afram Gabro

Detta inlägg är ett av flera under vår kampanj #psynligt där vi belyser olika teman kopplat till ungas psykiska ohälsa.
Det är ett gästblogginlägg publicerat hos Tilia där åsikterna som uttrycks är undertecknads.
Under september månad fokuserar vi på machokultur. I senaste avsnittet av Tiliapodden kan du höra vår gäst Peter Svensson reda ut begreppet om du behöver en grund för att sedan kunna skriva. <3 

Tilia är en ideell organisation, alltid tillgängliga för stöd inom 24 timmar, för alla unga oavsett könstillhörighet. <3