“Orsaken till anorexi är inte mat eller svälten i sig.”

TÄNK och OM är två rätt enkla ord som enskilda. Men när dem sätts direkt efter varandra får de en helt ny innebörd. Tänk om.

Jag har tänkt “tänk om” alldeles för mycket. Tänk om jag gjort sådär istället eller sagt det där istället, eller tänk om jag aldrig lagt hela min själ i svälten så många år. Strävan efter perfektionism och kontroll av livet. Där den största fienden var jag själv. Det enda jag skapade var en falsk trygghet.

Sjukdomen är inget som bara försvinner så där. Man dalar upp och ner i sin sjukdomsprocess. Men att ta det sista steget mot frihet och välja ett liv utan ätstörning är det bästa jag gjort. Det är 9 år sedan jag för första gången jag klev innanför sjukhusets dörrar och fick en diagnos jag förnekade jag hade. Jag ryckte åt axlarna åt allt det läkarna sa, och att det kunde ta upp till flera år att bli frisk var nåt jag bara fnyste åt. Och jag hatade min behandling, jag hatade hjälpen jag fick, och att mat skulle vara min medicin var bortom min verklighet den perioden. Men så blev det tillslut. Maten räddade mig och ångesten dödade mig inte som jag så starkt en gång trodde, den gjorde mig bara jävligt lyckligare.

Orsaken till anorexi är inte mat eller svälten i sig.

Det bottnar ofta i något helt annat. För mig handlade det om dåligt självförtroende. Om att jag inte älskade mig själv. Och att jag inte dög enligt mig själv. Att läkaren friskförklarade mig och min kropp för att den fått tillbaka alla vitala livsfunktioner för flera år sedan är en sak men det är kanske inte förrän idag som jag vågar kalla mig själv frisk. Länge levde jag på gränsen till friskheten. Frisk psykiskt kan man nog bara själv avgöra när man är. Det finns ingen blankett, stencil eller klinisk mätning som kan avgöra det. För att bli fri krävs att själv få insikten att vänner, kärlek och intressen är viktigare än en ”falsk kontroll. Det finns inget matschema eller någon terapi som kan läka en person med ätstörning fullt ut. Det sista steget måste komma inifrån. På nåt vis måste man skapa sig tillfällen att kunna välja att inte styras av det ätstörda. Och det är i tillfällen av rus av kreativitet, i samvaro med andra, som när man äter glass i solen med vänner, eller tillåter sig att fastna i en bok i flera timmar eller bokar resor utan att reflektera om varför som friskheten kan börja visa sig.

What doesn’t kill you, makes you stronger. En ganska så klassisk mening. Men också väldigt sann. För idag är jag 23 år, men jag känner mig som 100 år mentalt. Man blir stark av motgångar. Man kan lära sig av sina misstag, man kan lära sig älska sig själv, och man kan förändras. Skillnaden från då och nu är att jag har lärt mig hantera sjukdomen med de verktyg jag fått från vänner, familj och terapeuter. Och jag vet att det är upp till mig att använda dem om jag vill må bra. Som precis i allt annat. Det är alltid ENS EGNA ansvar att leva livet som man önskar. Och man får göra och vara precis hur man vill så länge man inte skadar någon inklusive sig själv. Det finns inget som kallas perfekt, för perfekt är att vara precis som man är.

Det samhälle vi lever i är inte heller perfekt. Det finns osunda ideala, normer, stämplar, etiketter och krav överallt. Sånt som påverkar oss. Om jag kunde skulle jag radera allt det där. Vi behöver inte sånt. Men tyvärr så finns det. Och då gäller det att vara stark och följa det som man vet innerst inne är rätt för en själv, följa det som får en att må bra.

Jag har lärt mig så mycket på min resa i min tillfrisknad. Jag var en tjej som blev sjuk, som sen hatade att jag vart sjuk, och som sen levde halvfrisk men som tillslut fick insikten i att det är okej att göra misstag och att man kan lära sig av dem. Jag tänker inte tänk om längre. Jag är den jag är idag tack vare mycket av det jag gått igenom. Idag tränar jag inte i smyg eller på tvång, jag kan sova utan att smärtas av mina egna benknotor, jag övervakas inte vid måltider, jag ställer mig inte på vågen 10ggr om dagen, det tar inte 8h för mig att dricka ett glas mjölk, jublande lycka innebär inte att jag lyckades hälla ut en näringsdryck och missa massa kalorier. Jag har aldrig dåligt samvete längre för lögner om mat jag inte åt för mina föräldrar. Jag definierar inte mig själv längre endast som värdefull om jag är gravt underviktigt. Nej, jag ville inte vara hon som förblev sjuk så jag satte förändring i bruk. Man kan göra fel och tillslut bli hel. Sjukdomen är ingen vacker del i mitt liv men den gav mig insikten om att livet är här och nu. Att man ska uppskatta och ta vara på allt det fina man har runt omkring sig. Livet ska handla om äkta skratt, leenden, kärlek, människor, nya upplevelser och lärdomar. För livet är fantastiskt när det levs fullt ut. Och när man ler mot världen så ler den på något sätt alltid tillbaka.

Och med denna text hoppas jag kunna ge kraft, ork till någon att kämpa för sig själv mot sitt mål hur nära eller långt borta det är. För allt går. Jag vet att vissa dagar kan kännas som olidliga och att ens egna ork är noll. Och att stå still och trampa på samma plats förmodligen alltid är jobbigare än att ta stegen. Då vill jag också tala om att det är just då man ska ta hjälp från sina nära och kära. Från vården. Eller från föreningar som Tilia. För lika mycket som jag själv har styrt mina steg i rätt riktning för att bli frisk så har mina vänner och familj hjälpt mig framåt. För utan alla som funnits där för mig som mina starka pelare och hjälpt mig så jag tillslut lyckades bygga mitt egna imperium skulle jag inte kommit långt. Så även ett tack till alla som funnits där för mig och till alla som på nåt sätt stöttar personer som mår dåligt, ni är alla kings and queens!

Love yourself!

/Johanna, 23 år från Jönköping

Detta inlägg är ett av flera under vår kampanj #psynligt där vi belyser olika teman kopplat till ungas psykiska ohälsa. Under maj månad fokuserar vi på ätstörningar. 

Tilia är en ideell organisation, alltid tillgängliga för stöd inom 24 timmar, för alla unga oavsett könstillhörighet. <3