“Och bilden av mig själv, den kan ingen röra.”

Så länge jag kan minnas har jag känt mig tjock. Jag minns hur jag som litet barn såg ned på min mage uppifrån och såg hur den stod ut, vilket jag ansåg var ett bevis på att jag var tjock. Det var inte en frågeställning, jag såg ju själv, med egna ögon. Problemet grundades kanske redan där, även om ätstörningen kom långt senare. När jag såg att jag var tjock och samtidigt fick höra att jag var smal, slutade jag lyssna på det positiva andra sa om mig. Jag såg ju att jag inte var som de sa. Ibland värmde det ändå, men jag trodde inte på dem. Och bilden av mig själv, den kan ingen röra.

Alla dessa år av att inte tycka att jag någonsin duger, att inte leva upp till mina orimliga krav på mig själv, att inte tycka om mig – oavsett vem jag var. Efter alla dessa år av detta, växte mitt självförakt och dåliga självkänsla till ett självhat. I mitt självhat fanns inga gränser. Maten, eller snarare avsaknaden av den, blev ett av alla redskap för att förstöra mig själv. Det blev en inkörsport till ätstörningen. Att inte äta, för att jag var arg på någon som jag tyckte mycket om och därmed skadade den personen, var något jag började med. Det blandat med träning av sporten jag ändå älskade och ett plötsligt (ofrivilligt) illamående varje gång jag åt. Det blandat med att jag alltid känt mig tjock. Det blandat med den sköna känslan som jag upptäckte infann sig. Det blandat med att jag inte förtjänade att äta eftersom jag inte ville leva, eller tyckte att jag ens borde leva.

För en ätstörning kan bottna i så otroligt mycket och ofta, som det märks ovan, av så många anledningar, också av saker som i mitt fall jag inte vet själv.

Jag vet hur förförisk ätstörningen kan få sig själv att låta. Hur det känns att känna att allt blir bra, bara jag går ned de där kilona, bara jag inte äter det, eller äter det. Hur ens eget värde plötsligt uppfattas sitta i några digitalt lysande siffror. Hur det enda jag tänker på är mat i alla dess former, hur det kan få mig att inte kunna koncentrera mig på ett samtal med min bästa vän. Hur kroppsuppfattningen förändras och hur starkt hatet mot min egna kropp kan vara. Hur varje tugga kan kännas som en kamp och hur det kan bli ett fullskaligt inre krig vid varje matintag. Hur otroligt fel det kan kännas att äta.

Men alla levande organismer behöver näring för att leva. Det gäller mig, det gäller dig, det gäller din blomma, det gäller din hund. Det gäller alla levande organismer.

Så nej, älskade, hatade anorexi, det är inte fel att äta. Det är livsnödvändigt.

Men det kan vara så frustrerande hur något så basalt som att få i sig näring kan vara så otroligt svårt.

Jag vet allt det där, inte för att jag är en besserwisser, utan för att jag upplevt det. Eller snarare, jag vet hur det var för mig. Jag vet att det går att vända det. Även om jag inte är frisk än, så är jag inte längre på botten. Jag får en hjälp idag jag aldrig tidigare har fått, vilket innebär att jag aldrig tidigare haft så här bra möjligheter till att faktiskt bli fri(sk). Jag har heller aldrig varit så här beredd att på riktigt släppa taget, även om jag fortfarande är fullkomligt livrädd. Men livet bör vara så mycket mer än vad en ätstörning kan ge en. För i de stunder jag har varit närmare lycklig, så innefattar de inte min ätstörning. Jag har insett att ”gå tillbaka” inte är ett alternativ, och därmed insett att den enda vägen ut är genom acceptans. Så det jobbar jag stenhårt på nu.

Och jag vet idag, att alla barn har magar som ”står ut”, för de är fylld av inre organ.

Det finns hjälp att få, om man tar den. Vad som än händer, ge aldrig upp.

/Karin, 22 år från Stockholm

Detta inlägg är ett av flera under vår kampanj #psynligt där vi belyser olika teman kopplat till ungas psykiska ohälsa. Under maj månad fokuserar vi på ätstörningar. 

Tilia är en ideell organisation, alltid tillgängliga för stöd inom 24 timmar, för alla unga oavsett könstillhörighet. <3