”Jag trodde inte jag mådde “tillräckligt” dåligt för att söka hjälp, det är bara livet tänkte jag”

Måndag morgon. Väckarklockan ringer och jag stänger av den med darrande händer. Jag sätter mig upp i sängen och jag känner ett starkt tryck över bröstet och jag blir illamående. Inte en vecka till tänker jag. Jag klarar inte en enda dag till. Jag vill bara skrika, gråta, försvinna. Jag sitter där och funderar på om någon skulle märka om jag inte kom till skolan. Tror inte det. Och skulle någon märka det skulle de nog bli glada över att slippa se mig, tänker jag.
Jag går på högstadiet och har under en tid vandrat ensam i korridorerna, känt mig alldeles osynlig. Alltid ångest över vart jag ska sätta mig på lektionerna och vart jag ska ta vägen på rasterna. Några veckor tidigare hade jag insett att de jag trodde var mina vänner planerade saker utan mig och att de aldrig egentligen ville vara med mig. Och jag skämdes något så otroligt över det. För jag tänkte att hur hemsk och dålig måste inte jag vara för att de skulle göra så mot mig. Jag började hata mig själv, för hur jag såg ut, hur jag pratade, rörde mig och över att jag ens existerade.
På denna tiden visste jag inte så mycket om psykiska ohälsa och jag kände att jag inte kunde prata med någon om hur jag kände för att jag skämdes så. Skämdes över att jag var ensam, utstött och jag fann inte riktigt några ord för vad jag kände då.
Idag vet jag att det där trycket över bröstet som ständigt plågade mig var ångest.
Då hade jag ingen aning. Och jag vågade inte ta upp det med någon för jag var rädd för hur de skulle reagera för psykisk ohälsa kändes så tabubelagt, inget man pratade om.
Mitt i allt detta hände något mig som skulle förändra min tillvaro. Det var en helt vanlig dag i skolan som en tjej från klassen kom fram till mig och sa hej. Jag blev helt chockad och stod och gapade en stund innan jag lyckades få fram några ord. Inombords skrek jag: HON SER MIG. Vi växlade några ord och sedan gick hon tillbaka till sina vänner. Nästa dag kom hon fram och pratade med mig igen. Och dagen efter det. Och dagen efter det. Idag är hon en av mina bästa vänner.
Ibland kanske det kan låta som en kliché att ett hej kan betyda så mycket för någon, men för mig gjorde det verkligen det.
Jag kände mig sedd och kunde se att det fanns någon i skolan som brydde sig om mig. Vägen mot att må bra igen gick inte på en dag. Vägen var lång präglad med osäkerhet, självhat och ätstörningar. För den oönskade ensamheten hade satt djupa spår i mig och min självkänsla, det var en ständig känslomässig bergochdalbana där jag upplevde stor press över vem jag borde vara, hur jag borde se ut, hur mitt sociala liv borde se ut osv. Allt för att försöka passa in i någon slags ram där jag trodde mig kunna bli omtyckt för att försäkra mig om att inte känna mig ensam igen.
Några månader efter tjejen i klassen sagt hej till mig satt vi på en mattelektion tillsammans. Jag kände mig inte längre ensammast på jorden men  självhatet hade rotat sig djupt och jag hade börjat få svårt att klara av allt jag trodde man var tvungen att klara av och att vara alla till lags. Vår mattelärare gjorde alltid så när han rättat våra prov att han satte sig med eleverna en och en och pratade om provet. Han var fantastisk på det sättet, att se varje elev utifrån sin personliga utveckling snarare än att favorisera de elever med högst betyg. Tillslut blir det min tur och han sätter sig framför mig och lägger fram provet på bordet där han skrivit mitt betyg rakt över provet på ett sätt han inte brukar göra. IG. Matte var ett av mina starkare ämnen och jag hade inte fått det betyget innan så jag blir chockad och tittar upp på läraren. Han ser mig rakt in i ögonen och säger: Hur mår du Jennifer? Jag låtsas bli chockad av frågan och säger att jag mår bra. Han fortsätter titta på mig med en väldigt ödmjuk och lite allvarlig blick på samma gång och säger:
Snälla säg sanningen, det är okej.
Jag släpper något på min fasad och säger att det är sådär. Sedan säger han något som visar sig förändra allt: Det är okej. Det är okej att inte må bra och vi lärare finns här för dig. Ingen ska behöva må dåligt i tystnad. Du kan prata med mig, eller kuratorn eller någon annan. Vi finns här för dig och vi vet att livet inte alltid är enkelt. Jag tycker vi glömmer det här provet och så hjälps vi åt med det här, okej?
De orden förändrade allt för mig. Jag kände mig sedd och förstådd, att han förstod att jag hade gjort allt i min makt för det där provet, men att det inte gick, att kroppen inte orkade mer. Jag började bli snällare mot mig själv, sakta men säkert. Det skulle ta några år innan jag var helt fri från att tycka illa om mig själv, det behövde ta sin tid och det gick tillslut. Många gånger kändes det som att det aldrig gick framåt, ibland även bakåt, men i efterhand kan jag se att jag faktiskt hela tiden tog steg framåt för mitt psykiska välbefinnande från den dagen. Jag insåg att det är okej att må dåligt, att jag är bra som jag är och att min oönskade ensamhet inte var mitt fel. Jag insåg att man inte behöver följa den extroverta normen av att ha en massa vänner, ständigt skaffa nya och alltid vara ute bland folk. För jag mår bra av att sitta ensam ibland i mjukis och titta på serier en hel dag. Jag insåg också att psykisk ohälsa inte är något att skämmas för, att det drabbar många och är något som vi tar oss igenom tillsammans. Jag vet idag att jag inte behöver vara alla till lags och att jag kan stå upp för mig själv och det jag tror på. Och jag vet att jag förtjänar bättre, att jag förtjänar att älska mig själv och omge mig med människor som inte önskar något annat av mig än att jag ska vara mig själv. För jag är himlans bra, precis så som jag är.
Det finns många anledningar till att jag delar med mig av min historia här på bloggen. Det är mycket för mig själv, för att jag känner att jag mår bra av att dela med mig. Men framförallt för er där ute, för att belysa att psykisk ohälsa är så mycket och kan upplevas väldigt olika. För att ingen ska behöva skämmas eller känna sig ensam i sina känslor.
När jag mådde dåligt trodde inte jag att jag mådde “tillräckligt” dåligt för att söka hjälp, det är bara livet tänkte jag.
Jag hör ofta många som säger: “det är nog bara jag som överdriver” men det finns inget som är “bara livet” eller att man överdriver.  Det du känner är det du känner och ingen annan kan säga att du borde känna mer eller mindre eller på något annat sätt. Du har rätt till dina känslor och vi på Tilia finns här för dig, varje dag, året om. Och glöm inte, du förtjänar att må bra.
/ Jennifer, volontär Tilia
Detta är ett gästblogginlägg publicerat här hos Tilia där åsikterna som uttrycks är undertecknads. Tilia är en ideell organisation, alltid tillgängliga för stöd inom 24 timmar för dig som är ung som känner att du behöver oss. <3
Vill du bidra med dina tankar om psykisk ohälsa i Tiliabloggen? Skicka ditt inlägg + bild till info@foreningentilia.se!