”Någonstans så började ändå något annat gro, djupt där inne”

Sitter på en klippa och ser ut över ett stormande hav. Solen bländar mig och vinden tar tag i mitt hår.

Att komma till punkten i sig själv där en kan ta emot ordet “självkänsla”, är olika för alla. För vissa kanske det kan tas emot mer eller mindre direkt, men för många är det svårt. För mig var det svårt. I så många år har jag levt i och med personen jag hatar mest av alla. Jag har försökt komma ifrån mig själv på alla sätt jag kunde komma på. Men hur destruktiv jag än var, så fanns jag kvar. Jag var många gånger ett skal av mitt forna jag, men jag var fortfarande jag. Och som jag hatade det.

Jag lärde mig skillnaden på självförtroende och självkänsla, men insåg att jag hade varken eller, men särskilt inte självkänsla.

Jag rentav äcklades av tanken att tänka något annat om mig själv. För hur kunde jag göra det, när jag var så hemsk och fel som jag i mitt huvud tänkte? När jag kände vad jag kände, så kunde jag aldrig acceptera att jag skulle vara snäll mot den personen, än mindre kunna acceptera eller tycka om. Det var omöjligt.

Jag levde i en värld som kantades av vita väggar. Där det enda självförtroendet jag byggde upp var i hur destruktiv jag kunde vara, ändå kände jag mig aldrig tillräcklig ens där, för den gränsen pressas ständigt. Där självbilden blev min sjukdom och mina symptom. Där dagar gick utan att det egentligen ledde någon vart. För mörkret var allt jag hade. Jag drunknade, tappade bort mig själv.

Någonstans så började ändå något annat gro, djupt där inne. Jag fann mig själv ta steg efter steg ut i det okända, ut i något annat. Utan att riktigt veta vad jag gjorde. Jag fick hjälp på vägen.

Ordet självkänsla lät lite mindre skrämmande. Men inte mycket mer än så. Samtidigt har jag länge vetat att grunden till många av mina problem, grundar sig i att jag hade en obefintlig självkänsla. Men jag vägrade röra bilden av mig själv.

Något lossnade. Jag bemöttes, mitt i det svåra, av medmänsklighet. Av värme, av uppskattning för precis den jag är. Från ett håll jag inte var beredd på. När sjukdomarna inte längre betydde något, när de fanns, men inte var det betydande, för det var jaget som de uppskattade, jag tror det var då det där fröet började få sina första strålar ljus ned till sig. Jaget i mig. Allt jag är.

Jag lämnade en dag de vita väggarna och vände mig inte längre om. Det var inte riktigt så enkelt, men som en sammanfattning.

Jag började förändra bilden av mig själv. Jag slutade fly. Det som hade varit omöjligt.

Jag har börjat bygga upp det där jag aldrig någonsin trodde på. Det där ordet. Det där “självkänsla”. Jag vet att jag har ett värde och jag hatar inte längre mig själv. Min självbild förändras. Det låter så fruktansvärt klyschigt, men det går att känna så. För det kan kännas så där bra som innan bara kändes frustrerande att höra om, det där som var klassat som så “omöjligt”, som aldrig på några villkor skulle gälla mig. Det gäller mig. Det gäller dig.

En kan tro att det är dem, som skapar det magiska. Men det är du. Det är alltid du. Det är du som gör jobbet. Andra hjälper dig, hjälpa dig själv. Men det är du som gör det. Det är du som är den viktigaste personen i ditt liv. Vänj dig vid tanken, om du vill. Eller spara den till senare. Men du gör det.

Jag sitter på bryggan och solen färgar himlen i sin nedgång. Mitt i allt vill jag nästan gråta. För att jag inser, att livet också kan vara så fint.

 

/Karin, 23, Stockholm

Detta är ett gästblogginlägg publicerat här hos Tilia där åsikterna som uttrycks är undertecknads. Tilia är en ideell organisation, alltid tillgängliga för stöd inom 24 timmar för dig som är ung som känner att du behöver oss. <3