”Mina rädslor ändras från dag till dag. Ibland märks de knappt, ibland gör de mig tokig”

Är du rädd för något?

Finns det något som får dig att tveka? Som får orosmolnen att dra in i magen, skymma sikten och olyckskorparnas klagande varna om allt som kan gå fel? Finns det något som kan få dig att svettas, krypa ur skinnet, få pulsen att dundra i ådrorna? Som kan få dig att bete dig lite, lite, märkligt? Förlama dig? Eller som kanske bara får dig att titta åt andra hållet, låtsas att det inte finns?

Jag har det.

Jag är rädd för höjder, för att inte hinna med det jag lovat att jag ska göra, för mörker på vägar jag inte känner till och inte alls där jag känner mig hemma. För att säga saker för hårt. För att människor jag tycker om ska försvinna från mig. För att bli gammal och känna att jag missat det som livet gick ut på.

Mina rädslor byter skepnad och kan vara olika från dag till dag. Ibland märks de knappt alls, och andra gånger är de så starka att de gör mig tokig. De kan sitta där och pocka, och när jag tror att jag glömt bort dem dyker de upp igen.

Och vet du, det här är inte lätt, men jag ska erkänna en sak. Det har hänt att mina rädslor ibland stoppat mig från att göra saker jag egentligen vill. Som hindrat mig att göra det som jag vet är rätt och riktigt, för mig eller för någon annan. De har begränsat mig.

Och nu när jag tittar på de där orden så känns det så otroligt sorgligt. Jag vill inte ens tänka efter vilka – eller hur många – saker jag missat. För gör jag det är det lätt att jag fastnar där istället, ältades över det som kunde ha blivit. Hur jag kunde ha gjort saker som andra, mer modiga än mig, har gjort. Och att ångra det man inte gjort, eller borde ha gjort, det tror jag är en av de värsta gifter som finns. Ett som ångest göder sig på.

Men vet du vad jag har kommit på också? Att det är precis som Mumins mamma Tove Jansson säger: det är ingen konst att vara modig om man inte är rädd. Så är det. Jag tror faktiskt det.

Så för något år sedan bestämde jag mig: jag ska vara mer modig. Jag ska trotsa saker jag tycker är läskigt, när jag tycker det är läskigt. Det behöver inte vara stora saker, men jag ska försöka att inte låta rädslan ta över. Så jag gick upp för alla de där trapporna i Eiffeltornet. Ja inte alla såklart, men till första våningen kom jag.  Jag gick långsammast av alla. Barn sprang om mig, och jag stoppade flödet. Väl uppe gick jag sedan där med böjda och stela knän, så där som jag gör när jag är högt upp, som om jag kommer närmare marken om jag inte står rakt upp och att risken för att trilla ner minskar om jag är överdrivet kontrollerad i mina rörelser. Vägen ner var lika hemsk, men också blandad med adrenalin. Några år senare gick jag krampaktigt över Golden Gate-bron i San Fransisco. Att stanna och njuta av utsikten när jag gjorde det var inte att tänka på – tänk om jag skulle trilla ner! – men över kom jag.

Jag började fråga människor jag bara träffat någon gång om vi inte ska ses igen. För de verkade fina. För att jag ville lära känna dem.

Så obotligt läskigt. Både visa sig sårbar och riskera ett nej. Men alla har faktiskt sagt ja.

Och ibland går jag ut i mörkret själv på nya platser, för jag vill vara trygg där också.

En gång pratade jag om det här med rädslor med en bekant en gång. Eller egentligen pratade vi inte alls om det, men vi kom liksom in på det. Jag sa att jag tyckte hon var modig som vågat åka värld och rike runt utan sällskap, bara litat på att det ska bli bra, att hitta någon att umgås med. Bekantingen förstod nog inte riktigt, för hon hade ju alltid gjort sånt. Aldrig tyckt det var läskigt. Bara självklart. Jag satt där och tyckte hon var modigast i hela världen. Sedan berättade hon att hon istället varit rädd för det där med relationer. Kanske inte till vänner, men det finns ju anledningar till att hon levde själv menade hon. Och helt plötsligt blev jag – den gifta – den modiga. Det visade sig att vi båda var rädda, bara för olika saker och olika mycket i olika situationer.

Jag började med att fråga om du är rädd för något. Du behöver inte svara, för jag tror jag vet att vi alla är det. Men jag vet också att varje dag gör människor saker som de är lite eller mycket rädda för. Och de kommer ut på andra sidan hela och kanske till och mer lite levande än innan. Varför skulle inte vi kunna vara en av dem?

 

/Maria

Detta är ett blogginlägg från en av våra volontärer i chatten. Om du vill kan du läsa mer om Maria och resten av vårt fina team här.