”Symptomen blev fler, värre. Men jag tänkte ändå: Inte. Är. Det. Nåt. Fel. På. Mig. Det här klarar jag”

Det pågick länge innan jag sökte hjälp. Minst ett år. Man kan tycka att jag borde veta bättre, jag hade gått i terapi massa gånger. I flera år faktiskt. Kanske tänkte jag att det var annorlunda gångerna innan, det var rörigt hemma, rörigt i livet, jag behövde det verkligen då. Men nu, nu var det bara en svacka. Det skulle gå över.

Det blev för mycket. Framför allt på jobbet. Ett jobb som jag längtat efter så länge jag kan minnas. Hela jag blev mitt yrke. Det var det som var det viktigaste och mest intressanta med mig.

Sen smög det sig på. En hand som darrade och skakade okontrollerat, fingrar som fumlade och vägrade skriva snabbt på tangentbordet. Yrsel och trötthet från ingenstans.

Jag bortförklarade det där. Tänkte att det skulle gå över. Att det var en tillfällighet att jag inte kom i håg vart jag hade parkerat bilen. Eller att jag lämnat den på parkeringen, gått tio meter och sedan vänt mig om för att inse att jag lämnat den olåst, med motorn i gång och radion skrålande. Jag är egentligen känd för mitt elefantminne. På riktigt. Jag minns allt.
Symptomen blev fler, värre. Men jag tänkte ändå: Inte. Är. Det. Nåt. Fel. På. Mig. Det här klarar jag. Ångest har jag ju dragits med förut. Det här går över.

Jag började gråta varje morgon när jag skulle till jobbet. Och somnade i bilen, även om det bara var en sekund, på E4:an på väg hem. Jag fångade upp bilen precis när den började glida över i fel fil.
Till slut sökte jag hjälp. Det var ju inte något fel på mig, jag visste ju det. Innerst inne var jag rädd att de skulle titta på mig och säga att jag skulle dricka ett glas saft så skulle allting bli bättre. Men det gjorde de inte. Istället sa de att jag var sjuk, och jag, jag fattade ingenting.

Du förstår, jag klarar mig själv. Har alltid gjort. Jag kan saker. Fixar och donar och löser problem. När det var jobbigt hemma så fixade jag det med. Ordnade. Såg till att andra hade det bra. Ensam är stark. Jajamen. Inga problem. Hjälpa andra kan jag också. Joråsåatte. Fix,fix,fix. Behöver nog ingen egentligen. Nixpix. Och jag har uppmuntrats för det. FixarMaria! Så jäkla kapabel.

Det är bara det att det inte är sant. För jag klarar mig inte själv. Ensam är inte stark, i alla fall inte alltid. Och varför vara stark ensam när man kan vara stark tillsammans? Det var svårt för mig att inse. Att säga att jag inte kan och orkar längre. Att jag behöver någon. För jag gillar ju att vara den där som fixar. Som kan. Som tar hand om andra. Men jag glömde ganska ofta att ta hand om mig själv.

När jag sjukskrevs möttes jag av förvåning och okunskap. En hel del tystnad. Jag fick höra att jag hade mig själv att skylla eftersom jag jobbade så mycket. Att jag nog är klen i själen eftersom jag gått i samtal sedan tonåren. Andra sa att det är väl inte så skamligt längre med psykisk ohälsa och ändå satt jag där med skammen som inte kändes som att den kom från mig. Jag fick höra att det är vanligt att folk drar sig undan, och så blev det. Och jag har varit arg. Arg för att jag måste göra en hel del jobb för att bli frisk, att ingen annan kan göra det åt mig. Arg på att jag blivit rädd för saker jag aldrig varit rädd för innan. Arg för att en del trott att man bara kan tänka positivt så blir allt bra. Arg över sårbarheten, oförutsägbarheten, tröttheten. Arg för att jag tappat bort mig själv.

Nu är jag oftast tacksam. För att när jag väl fick hjälp så fick jag bra hjälp. Tacksam för att jag hörde av mig till den enda person jag visste hade drabbats av samma sak som mig, trots att vi knappt känner varandra. Det var skönt att få prata med någon som visste hur det kändes på insidan.

Mest är jag är tacksam för mig. Tack för att jag är stark, envis och modig när jag är rädd. Tack för att jag kämpar, ger upp, prövar nytt. Tack för att jag nu vågar be om hjälp även om det ibland känns som det läskigaste i världen. Tack för att jag försöker lyssna på mig själv utan att lyssna på det dumma jag säger. Tack för att jag ställer in, ställer krav, ställer upp men också är besvärlig och tar plats och ger blanka fan i andra om det så behövs. Och tack för att jag, så gott jag kan, är snäll mot mig själv.

Ni hör ju, jag får fortfarande jobba på det där. Jobba på att känna att mitt värde inte sitter i mina prestationer, utan någon annanstans. Acceptera att jag är en annan i dag men ändå samma. Det är okej. Det går inte alltid, men jag jobbar på det.

Så till dig som läser. Som kanske känner dig ensam, ledsen, orolig. Som känner att du borde vara glad men inte är det. Som håller ihop när allt du vill är att få gå isär. Som gråter dig nätterna igenom eller har tystnat helt. Som känner hur det skaver, gräver, värker och lever runt. Som. Inte. Orkar. Mer. Inte vill. Inte kan. Som skäms eller är arg. Som plågas av ångesten som vänder ut och in på dig. Jag vet. Ingen kan helt förstå hur det känns i dig, men jag lovar dig att det finns en ljusning. Oavsett vem eller vad din plågoande är, vad andra eller ditt huvud än säger dig, så kommer det inte alltid vara så här. Alla tankar du tänker är inte sanna, kanske är de inte ens dina egna från början. Våga be om hjälp. Säg till någon hur du mår. Lyssnar de inte så tvinga dem. Skrik om du måste. För du är värd att skrikas för. Du är värd din plats.

Och kom ihåg, du behöver inte vara stark ensam. Vi kan vara starka tillsammans.

/Maria, volontär Tilia

Detta är ett gästblogginlägg publicerat här hos Tilia där åsikterna som uttrycks är undertecknads. Tilia är en ideell organisation, alltid tillgängliga för stöd inom 24 timmar för dig som är ung som känner att du behöver oss. <3