Känslor & sårbarhet i ett okänsligt samhälle.

Känslor, känslosam, sårbar och känslig är alla ord som vi alla kanske inte har jättepositiva associationer till. Vi lever i ett samhälle där vi ofta ser känslor som något negativt och sårbarhet som en svaghet. Det anses vara bättre att vara rationell och pragmatisk än att vara sårbar. Då blir det lätt att se känslor och sårbarhet som något dåligt och icke önskvärt. Men känslor och sårbarhet är något vi alla har, och att acceptera och uppskatta dessa egenskaper leder till att vi bättre kan förstå oss själva och få högre självkänsla. Forskning visar dessutom att sårbarhet är starkt kopplat till lycka och hälsosamma relationer.

Jag växte upp som en väldigt känslosam och sårbar kille i en familj där man skulle vara just rationell och pragmatisk. Det var ofta jag kände saker väldigt starkt och blev lätt överväldigad av sociala situationer och stressiga miljöer. Jag var ledsen, lyrisk, väldigt energiskt glad och ibland ursinnig. Det sågs ofta som ett extremt beteende och något som min omvärld var väldigt tydlig med att måla upp som oönskvärt. Jag började då försöka anpassa mig och bli mer rationell och pragmatisk. Jag visste att mina sårbara uttryck kunde bli bestraffade och missförstådda. Det ledde till att jag ibland fick känsloutbrott när jag inte längre kunde hålla inne allt, eller att jag blev väldigt cynisk och melankolisk.

Jag började hata den delen av mig. Varför var jag så känslig? Varför var jag så svag? Jag blev väldigt ledsen av kommenterar och skämt som min omgivning tyckte att man skulle tåla och ta med en klackspark. Jag förstod inte varför folk var så kalla och elaka mot varandra. Jag kände mig ensam med mina tankar och upplevelser. Känner ingen som jag? Är det ingen annan som tycker att det är jobbigt att stå ut med alla krav från samhället och skolan? Är det bara jag som känner mig så hopplöst dålig och värdelös?
När jag blev äldre så blev jag mindre och mindre öppen med min sårbarhet och mitt känsloliv. Det var ju ändå ingen som lyssnade eller förstod. Jag stängde in allt inom mig. Jag hanterade mycket av min oro, stress och ångest med att spela väldigt mycket dataspel. När jag spelade kunde jag komma ifrån de där gnagande och fasansfulla känslorna som jag annars kände.

Mot omvärlden så gjorde jag mycket för att uppfattas som glad, social och lättsam. Det uppskattades av många, men samtidigt kände jag mig väldigt ensam då ingen kände eller visste hur jag egentligen mådde. Det var ofta jag grät mig till sömns på natten, samtidigt som jag skämtade om sömnproblem och mig själv i skolan.

När jag var runt 19 år började jag må väldigt dåligt, och jag tog beslutet att gå i terapi. Min terapeut var en sympatiskt tant, runt 69 år och hon ställde många frågor kring mitt känsloliv och min barndom. Jag trodde att jag inte hade mycket att prata om, men redan efter första sessionen hade jag öppnat upp mig om massa minnen och trauman från min barndom. Plötsligt blev allt det där nedgrävda och bortglömda relevant. I mitt liv fanns där plötsligt en trygg vuxen som ville lyssna på mina känslor och validera min sårbarhet. Jag kunde sluta låtsas vara glad och rolig och kunde låta mina riktiga känslor och tankar få ta plats. Många känslor och händelser som jag tog upp var ifrån längesedan och något jag sällan tänkte på. Men när jag väl pratade om dem så kändes det som att det hade hänt igår, och att de fortfarande påverkade mig. Det var som att jag hade burit på dessa erfarenheter och tankar och sparat dem i en ryggsäck i väntan på att kunna ta fram dem igen för att kunna få stöd och hjälp att bearbeta dem.

Jag gick till min terapeut under 1 år, och efter nästan varje session kände jag att en tung sten släpptes från mitt bröst. Det var spännande och skönt att få prata och diskutera om allt det där man aldrig hade fått chans till att diskutera innan. Jag fick nya perspektiv och lärde mig så mycket om mig själv. Så många situationer från min barndom där jag upplevde skam och skuld kring min sårbarhet blev istället med nya ögon situationer där min sårbarhet hade blivit missförstådd och där andra i mitt liv hade varit dåliga på att lyssna och att vara lyhörda. Det var inte mitt fel. Dessa moment var de mest befriande i hela terapin.

Så mycket som jag hade känt skuld och skam över kunde jag förstå med nya ögon och därmed acceptera och släppa. Det var väldigt stärkande för min självkänsla. Och jag kände, för första gången på länge, att mina känslor och tankar var en tillgång och att de var viktiga.

Jag blev så fascinerad av upplevelsen att jag själv började studera psykologi och läsa forskning kring känslor och mänskligt beteende. Jag pratade mycket med mina vänner om det, och vi hade mer diskussioner kring sårbarhet och tankar kring vår barndom. Det hela var väldigt helande. Vi fick vara varandras förstående föräldrar och stötta varandra i upplevelser från barndomen där ingen förstod oss. Efter mycket träning, terapi och kunskap var det som att en hel ny värld hade öppnats upp. Dialogen mellan mig och mitt känsloliv, och dialog med andra och deras känsloliv.

Den delen av mig själv som jag hade ratat sedan innan och som hade gett mig dålig självkänsla, gav mig nu kraft och trygghet. Jag kunde se min sårbarhet som en tillgång och som en värdefull resurs som kunde hjälpa mig att förstå andra människor och även mig själv.

Jag började se ner på det där kalla, rationella och pragmatiska idealet. Hur rationellt var det egentligen? Många personer som jag förut hade sett upp till som ideal, kunde jag nu se som ganska ensamma och vilsna individer som själva förträngde sina känslor och kanske egentligen kände sig ganska ensamma.

Med dessa nya insikter blev jag kritiskt till vårt samhälle och vår kultur. Varför accepterar vi inte sårbarhet? Varför pratar vi inte om det som verkligen berör oss? Varför kan vi inte öppna upp oss och stötta varandra, istället för att bestraffa? Det är ju helt fel. Ett systemfel. Vi måste jobba för en kultur där vi tar hänsyn till allas sårbarhet och känslor. vi måste skapa plattformar och miljöer där människor tryggt kan själv börja upptäcka och lära känna sina egna känslor. Det är så vi bygger broar och kan skapa tillhörighet och sammanhang med varandra, det är så vi kan bli mindre ensamma. Men det hela är såklart mer komplext än så, men samtidigt något vi måste prata om och jobba för.Idag, efter min egna resa, känner jag mig som en ganska erfaren känslovarelse. Jag har lärt mig mycket om mitt eget känsloliv, om mina vänners känsloliv och om psykologi. Men framförallt har jag lärt mig känna mig själv bättre, jag har också med den kunskapen kunnat leva mer autentiskt och lärt mig att stå upp för mig själv och min sårbarhet. Men jag har fortfarande mycket kvar att lära.

/Adam

Detta är ett blogginlägg från en av våra fina volontärer. Adam är engagerad i vår påverkande del av Tilia som är ute och föreläser och är med i olika sammanhang som ska göra vårt samhälle bättre.

Behöver du stöd? Läs mer här!