”Ju fler jag snackade med om känslorna av ensamhet, desto fler kände jag att jag delade något med”

Jag vet inte hur jag ska börja.

Jag var 6 år gammal när jag kom till Sverige med min familj. Det var oktober och jag minns att vi alltid sprang omkring med en massa papper som skulle till olika myndigheter. Jag växte upp i Vivalla, som jag som barn tyckte var den mysigaste platsen på jorden, för det var mitt nya hem, men som hette ”ghettot” för alla andra.

Jag gick i Vivallaskolan, där det var ungar med massor av olika nationaliteter, men där jag aldrig riktigt var hemma någonstans. Min klass var uppdelad när vi hade svenska, bara svenska, för då var alla invandrare i grupprummet vid sidan om. Man fick alltså lämna sin plats och ta med sina saker och sitta någon annanstans i en timma. Oavsett vem man var, bara för man inte föddes i Sverige. Där retades jag för att jag ”ville vara svenne”, för att jag ”övergav” mina rötter liksom. Och jag ville faktiskt inte vara där. Men inte för att jag blev retad. Nä. Jag ville sitta på min plats. Vara där mina bästa kompisar var. Språket var ju inte svårt för mig, och uppgifterna var alldeles för lätta, så jag bad om att få flytta till ”den svenska gruppen”, som bara innehöll svenskfödda. Så jag fick skriva ett prov för att bevisa att jag skulle palla deras uppgifter. Trots att jag hade toppat alla betyg och poäng redan. Men jag fick göra det oh reflekterade inte då över att det behövdes. Så jag gjorde det.

Och jag klarade det. Shit. Trots att jag var säker på att jag skulle klara det så trodde jag inte på mig själv, för jag vågade aldrig hoppas. Hopp gjorde lite för ont i mig.

Så jag kom tillbaka, fick sätta mig på min vanliga plats igen, bredvid mina två bästa kompisar igen. Det var så sjukt skönt… Tills någon i klassen bestämde sig för att jag inte hörde hemma där. Och jag tror ärligt talat att det var första gången i mitt liv som jag på riktigt kände mig utanför och jag visste inte ens varför. Men det är inte så konstigt, jag fick inte vara någonstans. Jag var för första gången i mitt liv så himla tydligt fel, inför mig själv. Jag fick ju inte plats någonstans.

Minns att jag kom hem efter att den där killen i klassen skällde på mig för att jag ”trodde jag var nåt” och skulle ”dra tillbaka till råtthålet” och grät som sällan förr. Kände en sån tomhet och ångest att jag inte visste var jag skulle ta vägen, varken känslomässigt eller fysiskt. Länge led jag, tills jag insåg att det inte spelade någon roll att han höll på. Jag hade ändå känt så. För jag lärde mig en sak där och då; det kvittade liksom hur enkelt det var för andra att existera, för det skulle ändå vara lite svårare för mig att försöka passa in. Så jag slutade försöka att passa in.

Jag tillät mig själv vara arg och ledsen på världen, jag grät och kände min misär och tomhet. Jag ville inte längre låtsas vara någon jag aldrig kände att jag var. Jag var aldrig hemma, inte ens i mitt fysiska hem, för där hände mörker som jag inte får plats med här. Så jag blev klaustrofobisk, såklart.

Någonstans hittade jag även mina sätt att uttrycka den besvikelsen och förtvivlan jag kände, genom musik, genom att måla, genom att skriva och till slut genom att prata med människor. I mitt lilla rum. Ensam. Och det var där det vände.

Ju fler jag snackade med om de känslor jag hade av ensamhet och hopplöshet, desto fler kände jag att jag delade något med.

För alla bar på ensamheten jag beskrev för de. Och trots att jag brottades dagligen med att jag inte hade släkt här, att jag inte delade traditioner, att jag såg annorlunda ut och att jag inte fick lära mig EN kultur, utan fick lära mig en halvkass version av två…. Så skapades på något sätt min egna lilla familj, av vänner och traditioner och rötter.

Och jag insåg, kanske väldigt sent, men ändå.. Att allt det där som jag saknade, kunde jag skapa själv. Och det är vad jag gör varje dag. Mitt sätt att hantera mina förlorade rötter och minnen och min identitet här i världen, är att själv bestämma hur min verklighet ska se ut. Det är skitsvårt, jag vet, men sjukt värt.

/Yasmin, volontär Tilia

Detta är ett gästblogginlägg publicerat här hos Tilia där åsikterna som uttrycks är undertecknads. Tilia är en ideell organisation, alltid tillgängliga för stöd inom 24 timmar för dig som är ung som känner att du behöver oss. <3
Vill du bidra med dina tankar om psykisk ohälsa i Tiliabloggen? Skicka ditt inlägg + bild till info@foreningentilia.se!