”Jakten på den perfekta prestationen tar inte slut, däremot gjorde min kropp det”

Meter efter meter passerar under mina fötter, blicken drar sig frenetiskt till pulsklockan som mäter både tid och distans. Lite snabbare bara, lite längre. 
Egentligen är det inte i löpspåret jag hör hemma, det är bara en del av den träning som ska göra mig bäst. Jag hade ju talang, jag kunde bli något. 14år gammal fick jag höra dom orden för första gången, 14 år gammal fick jag äntligen vara bra på något. Alla dom som inte trodde på mig, alla dom som sagt att jag inte dög, att jag var dålig och minsann inte hörde hemma i idrotten skulle få se. Från den dagen blev idrotten inte bara en del av mitt liv, den tog över allt mer. Desto bättre jag började prestera, desto mer tränade jag, aldrig nöjd, aldrig bra nog, jag skulle ju bli något. 

Sen kom vikten, jag började banta, en viktklass mindre det skulle passa mig bättre, jag skulle bli snabbare, jag kunde ju bli något. Sagt och gjort, nu jäklar, nu händer det. Matcherna blev fler, vinster och förluster värvades om vartannat precis som de ska göra. Men jag skulle vara bäst, är man bäst förlorar man inte. Allt intensivare, allt hårdare och allt fler timmar spenderade jag på gymmet och på klubben och oj vad mycket cred jag fick för min nya fysik, styrka och kondition. Jag fortsatte jaga prestationen som skulle göra mig nöjd, prestationen som skulle få mig att duga. I efterhand mer i mina egna ögon än i någon annans. I takt med att mina prestationer ökade mådde jag allt sämre, min fritid blev mindre och tröttheten gjorde sig konstant påmind. All energi och allt fokus var riktad mot idrotten. Prestation var vinst, det var att göra något och vara bättre än någon annan, ett halvmaraton senare och en stressfraktur i foten fick mig att tejpa hårdare och fortsätta köra. Framgång ska göra ont. Vad gjorde det om smärtan var olidlig nu om jag i framtiden äntligen skulle få vara nöjd.

Men jakten på den perfekta prestationen tar inte slut, däremot gjorde min kropp det. Den ville inte längre jaga, den var trött, sliten och behövde vila. Den behövde balans.

Min karriär som inte ens hade börjat fick ett slut. Skadorna gjorde sig påminda allt mer och jag orkade inte. Att jag inte orkade var det som räddade mig, det var det som fick mig att googla perfektion och läsa det diffusa svaret utan en riktig förklaring. 
Jag idrottar igen efter två års uppehåll, ibland presterar jag, ibland gör jag det inte men jag vet att det inte är hela livet. Jag vet att orkar jag inte gå upp 5 på morgonen för att träna så behöver jag inte det, jag vet att jag inte behöver leva på begränsat antal kalorier om dagen. För jag har slutat idrotta för att duga, även om målet någonstans är en landslagströja är inte det så viktigt längre. Andra saker är viktigare. 
Jag behöver inte springa snabbare än löparna, lyfta tyngre än tyngdlyftarna eller slå hårdast. Det räcker med att lyssna, vilja lära och att utvecklas. 

I omklädningsrummet sa min kompis så fint. Den viktigaste prestationen vi kan göra är att leva och må bra. Just nu jobbar jag på det. Lever jag och mår bra, då duger jag också. 

/Hanna, 25 år

Detta inlägg är ett av flera under vår kampanj #psynligt där vi belyser olika teman kopplat till ungas psykiska ohälsa. Under juli månad fokuserar vi på utanförskap och ensamhet. 

Tilia är en ideell organisation, alltid tillgängliga för stöd inom 24 timmar, för alla unga oavsett könstillhörighet. <3