”Jag ville aldrig gå på påskfest men jag vågade inte säga nej”

Påsken har alltid varit gett mig en känsla av skräckblandad förtjusning. Påsken har alltid varit en högtid där det varit många känslor samtidigt. En del av mig tycker om påsken, det är lite mysigt med högtider och att vara lite extra ledig är ju alltid en bonus. Dock har det sociala runt påsken alltid varit en stor rädsla. 

Jag har haft social ångest sedan jag var liten,  samtidigt som jag ville gå påskakärring med mina kompisar var jag varje år i konflikt med både mamma och mig själv om jag vågade eller inte. Självklart ska du det fick jag höra, samtidigt som jag var så otroligt rädd för att träffa och prata med människor jag aldrig tidigare hade träffat. Jag var ett barn som inte visste vad ångest var, men ändå hade jag det. Jag började alltid gråta när vi skulle åka till mormor på påskdagen, varken jag eller någon annan förstod aldrig varför jag alltid skulle gråta när vi skulle äta middag med släkten. Jag fick ofta höra att jag var fånig eller att jag borde skärpa till mig för att inte förstöra för alla andra. 

När jag blev tonåring och det hade konstaterats att det var ångest det handlade om blev det inte lättare. Jag kände en större stress och press att behöva vara som alla andra, vara lika social som mina vänner eller min familj. Jag ville aldrig gå på påskfest men jag vågade inte säga nej, så jag satt oftast i ett hörn och hade ångest medan mina vänner hade kul. Sedan gick jag hem och kände mig ännu mer misslyckad och värdelös eftersom att jag inte ens kunde gå på fest. Hemifrån fortsatte kommentarerna om att jag skulle skärpa till mig, vara trevlig och minsann följa med på varenda påskmiddag med släkten. Jag grät inte längre innan och efter påskmiddagarna för jag visste att mina föräldrar skämdes så. Så jag stoppade ner allt det onda och satte locket på, låtsades med en hård fasad genom alla middagar. Jag va arg, ledsen och så otroligt besviken på mig själv. 

Detta höll på tills för ett par år sedan, när jag hade fått lära mig att tänka om. Att hur social jag är eller vad jag presterar är inte mitt värde som person. Jag är okej, jag är bra, både med och utan ångest.

Det blev ännu lite lättare när jag blev sambo, hade mitt egna hem och min egna familj. Emelie och jag var vår egen familj, med ett eget hem så själva kunde välja hur vi ville fira påsk. I och med att jag kände mig fri från pressen så släppte även ångesten. Det är inte lika jobbigt att gå på påskmiddag när jag är både mer säker i mig själv men också för att jag inte känner att någon annan kan berätta för mig hur jag ska bete mig eller vad jag ska göra. 

Påsken kan vara svår för många, som den en gång va för mig. Men tänk då, att du är inte din prestation, du är bra som du är! Påsken är en helg med helt vanliga dagar. 

Så kram och Ha en påsk! 

 

/Amanda

Detta är ett blogginlägg från en av våra fina volontärer i bloggteamet.

Behöver du stöd? Läs mer här!