”Jag vill säga att det går att leva ett härligt och värdigt liv med generaliserad ångest”

Så länge jag kan minnas, har jag varit en ängslig, orolig, ångestfylld och osäker person. När jag fyllde 11 år och mina föräldrar skilde sig debuterade mitt generaliserade ångestsyndrom (generalized anxiety disorder) som ofta kan förkortas till GAD. För mig var det vardagsmat att alltid vara orolig, känna ångest, vara stressad och ängslig över i princip allt och inget. Jag var ofta neurotisk och var rädd för mina egna känslor. Det var min vardag och jag trodde att jag min oro var en del av min personlighet, istället för en sjukdom. 

Under tonåren förvärrades min GAD. Jag hade alltfler orosmoment som tog upp all min vakna tid, hade en ständig ångest, en nedstämdhet som aldrig försvann samtidigt som jag var stressad, hade spänningshuvudvärk, magont, tryck över bröstet och spänningar i hela kroppen. Efter mitt första läsår på socialpsykologiska programmet på Högskolan i Skövde hade mitt mående eskalerat och nått sin höjd. Min kropp och mitt psyke orkade helt enkelt inte mer. Jag blev sjuk i svår depression och blev sjukskriven. 

Jag var sjukskriven i ett år och under den tiden förbättrades min depression – men oron och ångesten kvarstod och tog sig otroligt nog, nya höjder. Jag blev tillslut utredd via en privat klinik och senare också genom vuxenpsykiatrin, då den privata kliniken endast utförde psykiatriska utredningar och inga behandlingar. Första gången jag fick diagnosen var i mars år 2013, men det var först hösten år 2014 som jag fick börja en behandling på psykiatrin för min GAD. En viss sort psykofarmaka  blev min räddning. Men min KBT-behandling, som totalt varade under ett halvår, var den sista pusselbiten för att mitt mående och mitt liv skulle kunna räknas som värdigt.

GAD är en allvarlig ångestsjukdom som präglar en individs fysiska och psykiska hälsa, relationer, arbete och funktionsnivå. Många menar att GAD är den ångestsjukdom som övriga ångestsjukdomar härstammar ifrån. Trots detta är GAD en mycket stigmatiserad sjukdom som många inte vet om att den ens existerar. Även om man har blivit utredd och fått diagnosen fastställd av professionella, är det mer vanligt än ovanligt tyvärr att mötas av förminskning och felaktigt bemötande av samhället och att få sämre psykisk och fysisk vård. 

Sjukdomen, vars karaktärsdrag är en varaktig och ihållande oro för olika områden i livet, kommer ofta i skov som är mer eller mindre allvarliga. En ångestattack kan, till skillnad från exempelvis en panikångestattack, hålla i sig i flera veckor till ett par månader. Även om jag har genomgått KBT-behandling och fortfarande behandlas med antidepressiva och behovsmediciner, genomsyrar oron mitt liv. Ångesten är som jag skämtsamt brukar säga ”my partner in crime”. 

Många säger att man inte kan bli frisk från GAD, men jag vill säga att det går att leva ett härligt och värdigt liv med generaliserad ångest – men det är extremt viktigt att man får rätt hjälp och behandling för den. De verktyg jag fått med mig från kognitiva beteendeterapin är något jag måste tillämpa mer eller mindre dagligen och utan den behandlingen hade jag nog aldrig mått som jag gör idag. Det går att få hjälp och man har allt rätt i världen att få hjälp, även om man ibland måste vara frisk nog att kämpa för vård, som sjuk.

/Amanda, 26 år från Skänninge

Detta är ett gästblogginlägg publicerat här hos Tilia där åsikterna som uttrycks är undertecknads. Tilia är en ideell organisation, alltid tillgängliga för stöd inom 24 timmar för dig som är ung som känner att du behöver oss. <3