”Jag vill bara säga, nu i efterhand, herregud va jag är glad att det blev som det blev”

Hej kära du som i år kommer att märka att samhällets krav och förväntan på dig inte matchar dina egna, du som i år kommer märka att den fyrkantiga box vi alla pressas in i inte är den du tillhör, du som kommer märka att du behöver, och/eller vill, gå din egna väg.

Det är okej.

Mer än bara okej.

Kanske vet du redan nu att din jobbsituation, skolsituation eller helt enkelt höst se annorlunda ut gentemot vad du kanske hade hoppats på, förväntats eller vad du från början kände att du ville. Det ÄR okej.

Detta inlägg vill jag framförallt rikta till dig som kanske inte riktigt vill medge att du behöver göra annat denna hösten än vad du trodde från början. Där motstridiga känslor fortfarande far genom huvudet och där det kan finnas jobbiga känslor inblandade. Jag menar absolut inte att det är såhär det ”ska” kännas om man följer sin egna väg, utan jag talar enbart utifrån egna erfarenheter, och tror tyvärr inte att jag var/är ensam.

Samhället målar ofta upp en bild av att vi människor är liksom skapta att fungera på ett visst sätt, att skola, jobb, familj och allt det tillhör standarden och att det är så vi alla är menade att leva våra liv, helst i rätt ordning också. Detta är i alla fall min känsla av det. Och jag motsätter mig den något enormt. Jag gick inte samma väg som de andra i min klass på gymnasiet. Jag gick fler år och hade anpassad studiegång pga en sjuskrivning som varade längre än vad både jag och någon i min närhet först hade trott. Med detta säger jag inte att jag haft en komplicerad skolgång, allt gick väldigt lätt för mig utefter omständigheterna. Men känslan av att jag misslyckades var mer än bara påtaglig. Fy va dåligt jag mådde.

Och jag vill bara säga, nu i efterhand, herregud va jag är glad att det blev som det blev. Inte bara fick jag lära mig att släppa stressen kring skolan, jag fick även lära känna mig själv, tid att läka och märka att ”okej, jorden gick inte under och livet rasade inte samman av en annan fart på gymnasiet”.

Jag vet inte hur det är att ha ett mer komplicerat livspussel än det jag haft, och ska därför inte uttala mig om det.

Däremot vill jag säga till dig som känner igen dig i mina känslor, av en eller annan anledning, att livet är inte en rak linje, inte för någon. Samhället ställer ofta orimliga krav på oss. Men tro mig, det är fler som känner precis som du och jag, som inte heller känner att de ”passar in”, eller stämmer in i den fyrkantiga boxen. Och det är okej. Jag önskar att någon hade berättat det för mig i början av min sjukskrivning, att det faktiskt inte gör något. Att ”alternativa vägar” kan leda till exakt samma sak som det du från början ville, eller något helt annat, för att du hinner ändra dig längst med vägen.

Så du, du fantastiska, underbara, starka människa som inte känner dig ”som alla andra” nu när hösten kommer, du är inte ensam. Och jag, jag har aldrig varit så glad över en alternativ väg som jag är idag, för det löste ju sig. Trots att det kändes mörkt. Och jag vet att du också klarar detta. Det får vara jobbigt, det får kännas tungt, (det får även såklart kännas lätt och glädjefyllt), och det kommer att bli bättre.

 

/Teresa

Detta är ett blogginlägg från en av våra fina volontärer. Teresa är engagerad i vår påverkande del av Tilia som är ute och föreläser och är med i olika sammanhang som ska göra vårt samhälle bättre.

Behöver du stöd? Läs mer här!