”Jag försöker älska mig själv för det jag är – men också inte är”

Under mina 28 år har jag alltid funderat kring begreppet lycka och att det alltid är något man ska sträva efter att bli om man inte redan är det. Varför är det en sådan hets kring lycka och varför anses det inte vara okej att inte vara det?

Jag har aldrig riktigt kommit underfund med vad som gör mig lycklig. Tillfällig lycka som uppstår till exempel när man har träffat en riktig bra vän eller efter ett träningspass har jag känt. Men att hitta den här långvariga lyckan som inte är betingad med händelser/prestationer eller andra människor är svårare. Den känslan som kommer inifrån och som varken någon yttre händelse eller någon annan människa i ens närhet kan påverka eller ta ifrån en. En genuin känsla som bara finns där och man bär med sig genom livet.

Är det vad man ska sträva efter eller är det något som är ouppnåeligt?

Jag har länge trott att genuin lycka uppstår när man har förverkligat sina drömmar. Därför började jag plugga vidare kort efter min gymnasietid. Ville arbeta med hälsa och hjälpa människor på ett eller annat sätt. Det var det jag visste. Efter 3 år av högskolestudier och diverse jobbansökningar så började min självkänsla och självförtroende att gå i botten. Hade valt helt fel utbildning med tanke på bristen på arbete inom min bransch och i kombination med kravet på erfarenhet som är svårt att skaffa sig direkt efter examen. Ju längre tiden gick utan att jag fick ett arbete inom min utbildning så började jag ifrågasätta mig själv och om det är min förmåga det är fel på? Allt jag ville var att få ge av mig själv till andra människor som behövde det mer för att komma på fötter igen genom att visa empati, medmänsklighet och värme. Sådant som världen behöver mer utav för att motverka konflikter, våld och krig.

Jag tappade bort mig själv i strävan efter att försöka uppfylla mina drömmar och insåg att livet handlar inte om vad du presterar och att det är dina framgångar som definierar dig som person eller avgör din lycka.

När jag lyssnade till min inre röst som talade om för mig att mitt motto i livet är att hjälpa människor så blev jag överväldigad när jag fick chansen att bli volontär här på TILIA. Att få möjlighet att vara en del av ungas vardag, lyssna och vara ett medmänskligt stöd är något som ger livet mening för mig. Att visa att det finns vuxna som genuint bryr sig om hur unga mår och finns kvar oavsett hur tuff situationen är för den stödsökande. Det skapar hopp inom mig att tillsammans kan vi ändra på samhället så att det är på de ungas villkor.

Frågan jag ställde inledningsvis i mitt blogginlägg  – om den där genuina lyckan är ouppnåelig. Det är fortfarande något som jag inte vet svaret på. Men för mig är det viktigt att ha olika plattformar i livet. Detta är något jag kommer skriva vidare om.

Tidigare har jag oroat mig för framtiden och ältat det som har varit som ändå inte går att varken ändra på eller ta tillbaka så det jag har lärt mig är att leva här och nu i stunden. Jag uppskattar människor i min närhet och försöker älska mig själv för både det jag är – men också inte är. Jag kommer i nästa blogginlägg ge mer funderingar kring hur jag har hamnat här och vad jag gör när livet fortfarande dippar, som det ju gör ibland – för oss alla.   

/Sara

Detta är ett blogginlägg från en av våra volontärer i chatten. Om du vill kan du läsa mer om Sara och resten av vårt fina team här.