”Jag bär på det där som inte syns. Som inte går att ta på, men som ändå är så verkligt”

Jag minns hur det var i början, när jag stod ensam och inte hade orden. Det kändes som att jag höll på att bli galen, av sorgen och alla starka, oidentifierade känslor. Som att jag skulle explodera, nej, implodera. I tysthet, i ensamhet. Jag var fylld av känslor jag inte kunde hantera, som jag inte ens hade namn för. Jag kände så mycket att jag inte visste vart jag skulle ta vägen.

Jag bär på det där som inte syns. Det där som inte går att ta på, men som ändå är så fruktansvärt verkligt.

Alla dessa känslor, som lett till beteenden, som lett mig bort från vad som egentligen betyder för mig. Det som betyder mest, som tappar sin mening. Det har varit som att slukas av ett stort svart hål. Överrumplad av känslor. I ett mörker. Bottenlös sorg, rädsla, otrygghet, destruktivitet. Känslor som blivit till beteenden som inte varit bra för mig, något jag utvecklade för att stå ut i allt som kändes outhärdligt. Ångest som gör så ont att destruktiviteten föds, i en illusion att lindra smärtan.

Känslor syns sällan, en känsla är en upplevelse inom sig själv. Kanske kan det vara en pusselbit i varför jag kan känna mig ensam i ett rum fyllt av människor, att jag är ensam i mig själv. Jag saknar ännu den där inre tryggheten, som jag tror är så viktig. För där, insidan, har så länge varit en krigszon.

Jag har aldrig tyckt om mig själv, inte så länge jag kan minnas. Det är därför något som har vuxit och vuxit under åren, tills det utvecklats till ett rent och skärt självhat. Att behöva leva med den jag hatar mest av alla, är svårt. Jag har försökt springa ifrån mig, så många gånger, men varje gång smärtsamt insett att det är en omöjlighet. Att jag aldrig kommer ifrån mig själv. Det enda jag kan göra, är det där som har känts så förbjudet efter alla dessa år, men så livsnödvändigt, att bli vän med mig själv. Jag tror att självhatet ofta är grunden till mina problem, vilket betyder att de då också går att förändra.

Jag är egentligen en glad person, men har nog alltid delvis haft ett inre mörker. Att jag är glad har, i brist på självkänsla, varit det nästan enda jag kunde skriva om mig själv under rubriken om positiva egenskaper. Sedan tog måendet fart nedåt och jag var inte längre glad. Var jag inte längre ens glad, vad var jag då? Vem var jag då?

Jag har i så många år varit beroende av vården. Alla dessa år inom slutenvården och behandlingshem, har satt sina spår, på så många plan. Psykisk ohälsa för mig associerar jag därmed mycket till sjukhus och andra vårdinstanser. Men verkligen inte bara. Mest är psykisk ohälsa för mig mina känslor, tankar och konsekvenserna av dessa. Jag har många gånger drivit det för långt, inte med vilja, men det har lett till saker jag inte önskar någon. För hur mycket jag än varit på sjukhus, så definierar det inte mig, inte heller mina diagnoser. Och idag har jag kanske bättre förutsättningar än jag haft någon gång tidigare att faktiskt kunna må bra på riktigt.

För mig handlar det också om att släppa taget. Hur skevt det än må låta för en del, så blir den psykiska ohälsan något tryggt till slut. Den falska idén om att det ger en kontroll. Till följd av den långa tiden som förflutit som sjuk, har de tankarna blivit så invanda, att det känns ovant att inte ge dem lika stor plats i hjärnan och därmed blir det läskigt att tänka positiva tankar, för det är ju ovant (i början). Tomrum som bildas, som till slut fylls av något nytt, något bättre. Så kanske är det en läkningsprocess, som tar tid.

Jag vill ju så mycket mer än att må dåligt.

Det får mig att fundera över vad jag vill fylla upp det med istället, vad de mörka tankarna har att konkurrera med. Drömmar. Vad jag vill fylla mitt liv med. Vad som är betydelsefullt för mig. Vad som spelar roll för mig. Vad JAG egentligen vill. Vem jag är. Det kanske läskigaste av allt: lära mig att acceptera och bli vän med mig själv.

Så dröm. Bara ta steget ut. Och släpp taget.

Våga fortsätt.

/Karin

Detta är ett gästblogginlägg publicerat här hos Tilia där åsikterna som uttrycks är undertecknads. Tilia är en ideell organisation, alltid tillgängliga för stöd inom 24 timmar för dig som är ung som känner att du behöver oss. <3